Carlsson - en jävel på historier

Det skrev jag för några år sedan, då Peter Carlsson och Blå grodorna genomförde två kvällar i gamla Hermelinsskolans aula. Och jag hade kunnat citera mig själv nu också, men det går inte för visserligen gjorde gänget två spelningar den här gången också, men de var placerade på lördag kväll och söndag eftermiddag (till motsats mot förra gången när det handlade om fredag och lördag), och när recensionen publiceras den här gången så har gänget åkt vidare. Men - självklart! - var det lika eminent underhållande och legitimerat suveränspelat den här gången också. Som alltid tidigare. Man kan, som bekant, lita på män i keps och iförd en sådan samt rutig John Fogerty-skjorta och fladdrande byxor fixade Peter Carlsson två timmars mycket god musik- och berättarunderhållning på söndagseftermiddagen (och förmodligen på lördagskvällen likaså). Lycka kan alltså definitivt definieras med orden "Peter Carlsson och Blå grodorna". De har inga föregångare och inte några efterföljare heller. Åtminstone inte här i Sverige. De utgör helt enkelt sin egen specifika genre. Deras showstruktur kan enklast beskrivas som ormens mest slingrande väg på hälleberget. Först berättar Peter Carlsson en historia, sedan sjunger han och grodorna Cornelis Vreeswijks Ann Katrin Rosenblad, därefter berättar Peter Carlsson ännu flera historier; rapporter från Grycksbo i Dalarna och annorstädes. Burleska och hjärtliga anekdoter; om morbror Ronny som körde Mums-mums-bilen, om kåkfararen Tore "Masen" Eliasson som spelade bas i 60-talsgruppen Jailbird Singers (som hade för vana att delfinansiera sina turnéer genom flitig inbrottsverksamhet och som Peter Carlsson som 16-åring var chaufför åt), om andra kompisar från förr och allehanda schangtila Dala-original. Dessa historier och den musik (en godmodig mixning av skarplägesladdad blues, Sven Tumbas Hockey-polka, reggae, folkmusik som polska, swing, en histrionisk och exakt imitation av Evert Taube och så Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan - dessutom) skulle absolut fungera utmärkt som soundtrack till nostalgitidskriften Riksettan. Man blir bara helt och äkta lycklig av den. Och andlöst fascinerad av de historier som Peter Carlsson är en sådan triumferande jävel på att strössla ut. Och som sagt var: inga efterföljare. Helt egna och alldeles, alldeles älskvärda. Jo förresten: han bygger ihop ett campingbord, med stolar, skruvar upp en termos och häller i en slurk kaffe samt dricker den. Också. På scenen. Utan att göra något större väsen av detta. Som sagt var: lycka = Peter Carlsson och Blå grodorna. Helt säkert.