J.M. Coetzees nya roman bÀr undertiteln Scener ur ett liv i provinsen: 3, och har föregÄtts av PojkÄr och UngdomsÄr - romaner dÀr författaren fiktionaliserar sina minnen, osÀkrar relationen mellan det sjÀlvbiografiska och skönlitteraturen. Och möjligen dras det till sin spets i denna avslutande del av trilogin. En man Àr i fÀrd med att skriva en biografi om den döde J.M. Coetzee. Han sökte aldrig upp författaren under dennes livstid och lÀgger nu, med hjÀlp av ett antal personer som mött honom, pusslet för att klargöra vem han var. Gamla Àlskarinnor, slÀktingar och arbetskamrater delger honom sin bild. Utan egentligt undantag har de fÄtt ett tÀmligen negativt intryck av Coetzee. Men intrycket Àr ingalunda statiskt, oavsett relation till honom kan de berÀtta om hur han pÄverkat dem djupt, bara genom sitt sÀtt att vara. Genom de gÄtor som omgÀrdat hans person, allt det som legat i vÀgen för att möjliggöra en verklig förstÄelse för den bortgÄngne. Han har omgÀrdats av nÄgot vagt och otydligt. Varje pÄstÄende om honom kan negeras och pÄ nÄgot mÀrkligt sÀtt ÀndÄ sÀgas vara giltigt. I det lÀngsta partiet i romanen har en kvinna vid namn Julia ordet och uppehÄller sig mycket vid Coetzees yttre. Hans omanlighet, hans hopplösa frisyr och kyligt distanserande sÀtt i mötet med andra, "trÀdockan" kallar hon honom. Hur kunde hon inleda en affÀr med en sÄdan kuf? Och Àven i övrigt hudflÀngs den stackars Coetzee (som lÀsaren snart börjar kÀnna för och halvt om halvt ta i försvar): en fuskare i den akademiska vÀrlden, en asocial murvel, en usel Àlskare, en svag författare. Han hade inte ett rÀtt, kort sagt. Sommartid Àr vad man skulle kunna kalla en listig bok, men med det Àr ÀndÄ inte mycket sagt. Romanbyggets olika metanivÄer Àr noggrant hoptvinnade, pÄ ett sÀtt som tillkommer den gode hantverkaren, Àven om det rent sprÄkligt tyvÀrr Àr nÄgot konventionellt. Det Coetzee bland annat gör Àr att han leker med bilden av honom som offentlig person. Vad de olika karaktÀrerna i romanen yttrar om den fiktive "J.M. Coetzee" korresponderar i viss grad med vad som sÀgs och har sagts om den verklige Coetzee i mÄnga sammanhang, inte minst i svallvÄgorna av Nobelpriset 2003. NÀmligen att han Àr skygg, grÄ, trÄkig och tystlÄten, och nÀstan aldrig skrattar. I Sommartid svarar han med Arthur Rimbaud: "Jag Àr en annan." Utan att frÄnta de andra nöjet att försöka fixera honom.
