De går under jorden med sin scenkonst

Föreningen håller hus i Lv7:s gamla potatiskällare bredvid restaurangen ute på Kronanområdet. Lokalen är som ett stort halvmåneformat järnrör och det är här föreningens arrangemang kommer att äga rum. Inför lördagens minifestival har de ordnat med en upplyst scen, några stolar (bland annat två biografstolar) och lite annat. Utanför har de även börjat bygga en liten scen och i en skogsdunge står ett utedass som föreningen köpt in. - Jag saknar den här typen av scen som vi gör nu, säger Karin Gradin. Den kommer att få många fördelar gentemot andra, som till exempel det att vi inte har några vinstsyften. Det kan vara schyst med pengar, men har man inga så blir det att drivkraften måste vara någon slags lustprincip . Välkomnar fler Än så länge är de tre i förening men de välkomnar fler. Karin Gradin arbetar annars med Galleri Syster på KKV, David Vikgren var senast aktuell med de två pjäserna Hem och Gömda och konstnären Mats Wikström proklamerade för någon vecka sedan att han slutat upp med bildkonsten även om han säger att "det väl inte har konstituerats ännu". - Jag tycker att det är en intressant grupp, säger Mats Wikström. Jag är ju äldre och av naturen mer en känslomänniska. David är mer intellektell vilket gör att jag får pröva saker och ting i diskussioner med honom, och också med Karin som är en ung radikal människa som man får stöta sig mot. Lördagens arrangemang är gratis och kommer att bjuda på scenframträdanden av alla de slag. Mats och David ska tillsammans med Ulrika Nuottaniemi göra något slags allkonstverk under det initiala namnet D.U.M och Mats tänker också att framföra två egna låtar. Karin kommer tillsammans med nämnda Ulrika och Ulla Lyttkens under parollen "Smink är demokratiskt" att göra någonting som hon själv beskriver som "tjejigt och sportigt". På utomhusscenen kommer Vittsaniemiorkestern, Avgång 77 och Hondjävul spela, och så blir det en del annat också. - Det hela började med att vi satt och pratade om hur erbarmerligt dåligt kulturliv det är i Luleå, säger Mats. Och hur sällan man får se saker som man vill se på en scen. Så vi beslutade oss för att bilda en förening och börja göra det själva. Vad är det för fel på Luleås kulturliv? - Som jag ser det så har det uppstått nån slags ny Stalinism här i Luleå, med liksom officiella offentliga institutioner, säger Mats. Allt ska gå antingen genom Filmpoolen, BD Pop, Norrbottensteatern eller Kulturens hus, vilket har lagt nånslags stor illaluktande filt över hela kulturlivet, som jag ser det. Varför kan inte kultur gå igenom de institutionerna? - Det sker urval, som är felaktiga, och det sker en anpassning så att man ska passa in i det systemet. Varpå David replikerar: - Om jag får tillföra en sak så tror jag att Stalinism är ett mycket olyckligt ordval i det här sammanhanget. Jag tror inte alls att det beror på de förutsättningarna och att de så att säga skulle kväva olika former av kreativa sammanhang. Men det finns nån slags välvilja som gör att saker och ting stagnerar och som gör att man bara väljer enkla vägar och ... - Nu säger du exakt vad jag säger, avbryter Mats. Fast lite mer nyanserat. - Ja, fast jag ser inte kopplingen till Stalinism. - Som jag ser det är det vuxna ordentliga och lyckade människor som liksom ska diktera villkoren för de mindre lyckade och de med mindre pengar, säger Mats. Det är ju liksom en maktordning i alla fall, som rör kultur, popmusik och film. Det är ju exempelvis ingen slump att svensk film är extremt illa ansedd i världen. Det beror ju på det här systemet, likadant kommer det att bli med popmusiken i Norrbotten om det här får fortsätta. Inte alltid eniga Det märks att det inte alltid är någon särskilt enig förening men å andra sidan är det väl också något eftersträvansvärt. För på något vis är det väl just genom att inte definiera en enighet som man kan skapa den öppna och kravlösa scen föreningen vill skapa. - För mig så handlar det personligen bara om att man saknar något utrymme för att vara verksam under förutsättningar som inte avkräver vissa kriterier för att genomföra det man vill göra, säger David. Jag tycker att föreningen ska definiera sig på det sätt som vi är verksamma. Personligen ställer jag mig inte bakom såna där saker som har och göra med att definiera saker som Stalinism, för mig är det rättshaveristiskt. Jag håller inte med om det där, Mats. Diskussionen dämpas ned en aning och Mats säger: - Det är väl det här jag tycker är intressant med den här föreningen också, att det överhuvudtaget finns ett ställe där man kan diskutera såna här saker. Att vi behöver vara eniga tycker inte jag är lika viktigt. Jag tycker att det är en fördel att stötas, och det är väl det som karaktäriserar just det här kulturlivet som jag ogillar: att det inte finns någonting som stöter. Allting går, och allting är bra, och allting är till och med jättebra. - Jag har inget emot alla de institutioner och etablerade sammanhang som vi just har pratat om, säger Karin. Men jag tänker att man aldrig förlita sig på dem. Det är väl jättekul om det finns massa saker, men det behövs alternativ. - Det är väl just den föreställningen om att man kan förlita sig på institutioner som handikappar sammanhanget, säger David. Att man bara lutar sig tillbaka mot etablerade sammanhang och förväntar sig att det är inom dem man ska verka och att allt utanför är främmande.