Vad vore litteraturen utan sina introduktörer? I ett så litet språkområde som det svenska är de oersättliga, och sällan uppskattade efter förtjänst. Lars Bjurman (1932-2008) var en sådan. Genialisk översättare och introduktör av modellen enmansuniversitet, med en bredd och spännvidd både språkligt och tematiskt som inger respekt. Han gav svenska språkdräkter till allt från Goethes elegier och Theodor Adornos kulturkritik till Augusto Monterrosos udda kortprosa. Huvudfokus låg på den tyska litteraturen, med utblickar även mot det franska och spanska. Denne nestor, om man får kalla honom så, har tidskriften Res Publica, där Bjurman var trogen medarbetare, nu ägnat ett omfångsrikt dubbelnummer (tråkigt nog deras sista någonsin). Här finns minnestexter av Ronny Ambjörnsson, Lars Kleberg och Ulf Peter Hallberg, generösa utdrag ur Bjurmans översättningar och några brev mellan Bjurman och Sara Lidman, som är charmigt frispråkiga. Inte minst innehåller numret exempel på Bjurmans eget skrivande, det som han självkritiskt valde att inte publicera under sin levnad (bokdebuten sker nu postumt, till hösten utkommer samlingsvolymen Idealisk dosering av uttrycksbehovet). I ett fragment ger han inblickar i översättarverkstaden och blottlägger grunderna för verksamheten, hur översättandet kan vara något att ta till när man inte längre kan skriva "men inte heller låta bli, därför att en daglig in- och utstigning i teckenvärlden blivit ett narkotiskt behov". Översättande, skriver Bjurman, är inte en "narcissistisk spegelupplevelse" utan i stället ett begär efter något som subjektet saknar och som den hägrande texten för stunden förmår uppfylla. Att göra det främmande till sitt, men också att göra sig själv lik det främmande.
