Jag föreställer mig att önskelistan blev ganska kort, när producenterna David Hoberman och Todd Lieberman satte sig ner för att diskutera vem som skulle gestalta Belle i den nya spelfilmsversionen av Disneys ”Beauty and the Beast”.
Låt se, en intelligent och genomsympatisk skönhet. Brunett. Boksmart. Stark och känslig. Känd och älskad av målgruppen. Som en vuxen och mindre dryg Hermione Granger. Vad hette hon nu, hon som spelade Hermione? Emma Watson? Taget!
Watsons renommé sträcker sig förstås en bit utanför Harry Potters universum vid det här laget, och det på goda grunder. 2014 utnämndes hon till goodwillambassadör för UN Women och samma år höll hon ett hyllat och personligt anförande om feminism och kampen för jämlikhet mellan könen.
Ifall producentduon Hoberman och Lieberman brytt sig om det senaste årets debatt kring Disneys kvinnorepresentation, så har de extra stor anledning att känna sig nöjda med valet Watson. En profilerad feminist i huvudrollen kan kanske blidka några av de potentiella biobesökare som sett rött av den senast uppmärksammade granskningen av Disneys förtrollade värld. Denna visar, inte helt chockartat, att manliga karaktärer dominerar i så väl antal som taltid också i filmer som vid första anblick framhäver hjältinnor. Den senaste megasuccén ”Frost”, med två självrådande prinsessor i huvudrollerna, gör inget undantag från regeln.
I den tecknade ”Skönheten och Odjuret” från 1991 står kvinnliga röster för strax över 25 procent av de talade orden. Och filmen har ur genusperspektiv lagts i än mer negativ dager av kritiker som menar att den romantiserar misshandelsförhållanden. Sagan om Belle som med sin kärlek förändrar det kontrollerande och aggressiva Odjuret är kanske inte en optimal handledning för barn som funderar över hur vuxenblivandets relationer ska se ut. Och jag personligen skulle gärna se viss karaktärsutveckling hos föremålet för min barndoms obestämda trånad: Den namnlösa, sexiga dammvippan.
Med allt detta i åtanke kommer jag likafullt sitta i salongen i mars 2017, när spelfilmen ”Beauty and the Beast” beräknas ha premiär. Om så bara för den kittlande och djupt nostalgieggande melodislinga som spelas i trailern, som för övrigt slog tittarrekord när den sågs nära 92 miljoner gånger första dygnet.
Filmen är alltså en mer eller mindre självskriven succé, oavsett hur producenterna valt att förhålla sig till grundhistoriens varningsklockor. Och den som vägrar ta på sig genusglasögon kan åtminstone få ett par 3D-dito, som säkerställer något litet djup i kvinnoporträtten Belle och tekannan Mrs. Potts.