Den sorten som blöder

Den exempellöst begåvade unge regissören och manusförfattaren Noah Baumbach har valt att följa upp sin Oscars-nominerade flm från 2005, The Squid and the Whale (hyr den gärna på dvd!), med ett annat familjedrama med komiska reliefer. Men ska man referera till detta som en komedi så bör man betänka att det i så fall är en komedisom blöder. På riktigt. Redan filmtiteln för ju tankarna till den franske filmregissören Eric Rohmer (Claires knä, med många flera) och man gott konstatera att Margot at the Wedding är en artig hommage till Rohmer. Den sortens film där intrigen inte nödvändigtvis är det allra viktigaste inslaget, utan där i stället mesta möjliga hänger på och bärs upp av skådespelarna. Och här är det två bra kvinnliga skådespelare som gemensamt axlar det tyngsta lasset: Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh. De spelar två systrar som vare sig har setts eller umgåtts på flera år. Men nu har Pauline (Leigh) bjudit in Margot (Kidman) till sitt bröllop, som ska hållas i det lätt förfallna gamla familjehuset ute i Southampton, på Long Island. Det kan påpekas att både Pauline och Margot är lite knepiga. Problematiska eller knäppa är
andra begrepp som passar bra in. Men Baumbach respekterar dem och låter dem, utan särskilda kommentarer, vara som de är. Även resten av filmen innehåller ett generöst brokigt galleri av varierande dysfunktionellt halvstörda individer, som vi endera kan känna igen oss själva i (erkänn nu!) eller identifiera som när-
varande från bekantskapskretsen. Margot är en författare av noveller, bosatt på Manhattan, som har gjort det till en sport att vara så kritisk som möjligt mot alla omkring henne. Det är hennes sätt att testa omgivningens känslor för henne. Men rätt ofta blir det ju ändå katastrofalt fel. Hon är tungt kritisk mot systerns val av make, den arbetslöse och sluskigt impulsive Malcolm (Jack Black); hon är lika kritisk mot sin egen tonårsson (Zane Pais) och umgås med planer på att lämna sin make (John Turturro, i vad som närmast är en gästroll). Det är den typen av film där det hela tiden pratas, diskuteras och pladdras hur mycket som helst (exakt som hos Rohmer) och vilka ämnesområden som helst avhandlas även, helt obesvärat, inför systrarnas tonårsbarn. För mig personligen var det kul att återse Southampton, Long Island, där handlingen uteslutande utspelar sig. Och inte för att jag har några regelrätta bevis för det, men jag skulle nog ändå tro att det kan vara så att Noah Baumbach har hämtat åtminstone inspiration till manus (som han gjorde i The Squid and the Whale) från sina egna familjeminnen. Bäst av hela hopen med trivsamma knäppskallar är Jennifer Jason Leigh, som Pauline. En extremt begåvad aktris som gjorde något helt virtuost av rollen som missbrukande sångerska i Georgia och som vore värd att uppmärksammas även för den här fastklamrande prestationen. I måndags kväll var det bara jag, jag, jag och så även jag som befolkade biosalongen där Margot at the Wedding visades. Konkurrensen från Mamma Mia och en slåss-benägen panda var uppenbarligen för skoningslös. Men det finns ju de som säger sig uppskatta och till och med längta efter kvalitetsfilm även i den här stan? Låt oss hoppas att de hittar fram till detta exempel. Innan det åter-igen är för sent.