Den tingförälskade berättarglädjen

Den naiva konsten är ingen stil. De naiva konstnärerna arbetar fritt och ohämmat utan att känna något regeltvång, skapar sina verk utanför den historiska konstutvecklingen. Men gemensamt för dem alla är den tingförälskade berättarglädjen, den barnsliga rättframheten, den dekorativa driften.

Kultur och Nöje2005-10-22 06:30
Vad som förenar dem är också att de målar ur minnet ? målar vad de vet, inte vad de ser.<br>I denna brokiga och frivuxna skara intar Tora Regina Rensgard en framträdande plats. Hon föddes i Junosuando 1926 och gick ur tiden för snart tre år sedan.<br>Hon kom att bo i Junosuando nästan hela sitt liv och det var också från hembyn hon hämtade sina motiv. Hennes bilder berättar om uppväxtmiljön och ett livsmönster som i dag i stort sett är borta. Om arbetslivet under de olika årstiderna: flottning, höbärgning, skogsarbete, hjortronplockning.<br>Flitig utställare<br>Även om hon satt och målade sina minnesbilder långt från allfarvägarna deltog hon flitigt i utställningslivet runt om i landet. Och nu kan vi se ett stort antal av hennes motiv, närmare ett 60-tal, i den praktfulla boken Tora Regina Rensgard ? målningar från övre Tornedalens bondekultur från 1930-talet till 1970-talet. Om bakgrunden till hennes måleri skriver hennes yngre bok Åke insiktsfullt tillsammans med sin hustru Siw. Fotograferat har Silke Hagemann.<br>År 1643 finns byn utsatt på en karta. I och med fyndet av järnmalm vid denna tid började byn växa. Malmen från Junosuando gruva fraktades till masugnar söderut med renar som dragdjur. I slutet av 1800-talet lades den olönsamma järnmalmshanteringen ned.<br>Målade sin värld <br>Så fort vattendragen gick upp startade timmerflottningen, en verksamhet som sysselsatte så gott som hela byns manliga befolkning. Bristen på foder under senvåren gjorde att man så tidigt som möjligt släppte ut korna i skogen för att beta. Vinterladugården tvättades och kalkades och husfolket flyttade in där och bodde under sommaren.<br>Höslåttern började på myrängarna, som ofta låg en till två mil från hemgården. Man bodde i små slåtterkojor, ibland flera veckor i sträck. Sedan höet torkat bars det till lador för vinterförvaring. På vissa ställen verkade dessa myrar bottenlösa och arbetsfolket fick ofta gå ända ner till midjan i vatten. Först när man slagit gräsbevuxna holmar och bäckstränder var det dags att ta itu med ängarna runt hemgården.<br>På vintern arbetade så gott som allt manfolk i skogen med huggning och körning. Ofta låg man i skogskojor långt från hemgården, bodde där under veckor och månader i sträck.<br>Hemma fick kvinnorna dra ett tungt lass: ta hand om kreaturen, sköta en stor barnaskara, hugga ved, dra hem hö från ladorna, sticka strumpor och vantar, laga kläder. När man på 1940-talet började skicka mjölk till mejerierna fick också hustrun i huset en egen inkomst.<br>I denna bondevärld växte Tora Regina Rensgard upp och kom att berätta om den med pensel och klara färger.<br><br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!