Jespers Svenbros nya diktsamling är den mest öppet kristna dikt jag läst på lång tid. Det är värt att notera, även om jag märker att formuleringen verkar handla om en dissident. I sin sammansmältning av språkintelligens och gudsresonemang är det en intellektuell kristendom jag läser. Ordet blev så när "förkunnar", men det är osäkert om här finns någon missionerande vilja.
Den sakliga bakgrunden är den att Svenbro för några år sedan drabbades av en stroke. Ur den fonden utvinner han insikter som utgör en väsentlig del av diktsamlingen Inget andetag är det andra likt. I drömmen under slaganfallet (just detta brutalt uppriktiga ord finns ju i svenskan) är han särskilt upptagen av att skriva Fader vår med ett grekiskt typsnitt. Viktigast av allt är att notera andningens konsonant, grekiskans spiritus-tecken, det som svenskan transkriberar till bokstaven h. "I någon mening markerar den möjligheten/ för den Helige Ande/ att ge liv åt en bokstavsföljd".
Men intill denna mer eteriska fråga finns återkomsten till det vanliga livet, sådana saker som att åter kunna gå på sina fötter: "Vilken lycka att gå på jorden! / Den mänskliga gången är rentav så ofattbar/ att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse".
Helig är alltså den ande som väckt oss till liv, skriver Svenbro när han fördjupar temat kring spiritus sanctus. Och han har naturligtvis mycket mänskligt konkreta orsaker därtill. Anden som väcker det skrivna ordet till förståelsens liv, som ser meningens födelse och som man därför aldrig någonsin kan synda emot.
Kristendomens kärna i två ord. I dikten Variation på ett omöjligt tema för han frågan många steg vidare. Polemiserar inledningsvis mot uppfattningen att diktens uppgift skulle vara att bevisa Guds existens. Dikten är "i indikativ" ett bevis på Guds existens - ett tema som nog alltid har funnits hos Svenbro, men som här tydliggörs. Helig ande blir det som tillsist får dikten att fungera, utgörande, antar jag, den där kontaktytan mellan möjligt och omöjligt som all verkligt bra dikt skapar.
Det är alltså värt att notera; en diktsamling som helt självständigt för samman religionens mystiska kärnfrågor med diktens högst desamma. För det mesta går det väldigt bra, många gånger är det transcendent vackert. Någon gång brister en lovsång fram som jag tyvärr inte kan uppfatta, endast orden av den. Där finns nog, i dagens värld, komplikationer i dikt som så uppenbart vågar ta in ett känt tankesystem bland raderna. Det händer då att anden lämnar dem i samma stund.