Det är friheten som håller bygden samman

Äldrevården blir den huvudsakliga arbetsgivaren, och ungdomen växer upp med "bort" som främsta livsmål. Liksom sina invånare dör glesbygden den sakta döden. Varför har det blivit såhär? Bristen på arbete brukar anges som främsta orsak, och visst, någon slags försörjning är ett grundläggande livsvillkor. Men då och då kan faktiskt finnas skäl att flumma ut en smula, om inte annat så för att slippa fortsatt tjat om arbetsmarknad och företagaranda. När allt kommer omkring så är ju tillgången på försörjning inte mer än en förutsättning för bygdens liv, liksom tillgång på mat och dryck är en förutsättning för ett enskilt liv. Men ska livet kunna kallas liv, bör det fyllas utav mer än så. I storstadsområdets sovstäder råder fullständig sysselsättning, men en plats där folk blott skiter och sover har ändå inget liv som bygd. Det som ger en bygd ett liv är att människor lever tillsammans där. Detta liv kan, liksom ett enskilt liv, vara tragiskt, burleskt, enformigt, uppblåst, bittert, storslaget, smålustigt eller vad som helst i olika kombinationer, men det är ett liv vars innehåll bestäms av de som lever det. Det är alltså upp till den enskilde att ge bygden liv, och vilket liv detta ska vara. Ruben Wättes bok Visit Norrtuna är en biografi över ett bygdeliv. Det är en kärleksfull biografi över den egna hembygden, som är bostadsområdet Norrtuna i tätorten Järna strax utanför Södertälje. Denna byggd, som också är min egen, har ett liv av ganska särskilt slag. Ett liv som naturligtvis präglas starkt av den antroposofiska rörelsen, vilken bidrar kraftigt till såväl bygdens materiella förutsättning, i form av arbetstillfällen, som till bygdelivets karaktär, som präglas av en hög tolerans för i stort sett varje avvikelse. Antroposofin har satt sin prägel, men är alltså inte dominant. Antroposoferna betraktas i regel med välvilja, men också med ett visst löje från de allra flesta. Överlag betraktas livet med en god portion humor. Toleransen och humorn är det lim som håller bygden samman. Detta skryt kanske inte låter särskilt tröstande för den som genomlider sina dagar i en avfolkningsbygd där försörjningen är skral, all historia är passerad och hela livet längtar bort. Järna ligger trots allt inom pendelavstånd från Stockholm, en pisskvart i bil från Scania, och präglas utav tolerans, medan glesbygden i regel ligger en halv dag ifrån närmsta stad, vid nedlagda industrier, full av trånga, trötta sinnen. Men samtidigt är det ju faktiskt så, att där människor är få och trötta är den enskildes inflytande över bygdens liv desto större. Inte minst på alla de orter där samhället inte längre finner mödan värt att upprätthålla lag och ordning genom polisens närvaro. Med ens är själva lagen föremål för förhandling inom grannskapet. Vad har skatteverket med att skaffa ifall den ene lagar den andres bil, eller om den tredje sågar den fjärdes ved? Vad har polisen att göra med den sprit min granne bränner? Ska inte alla ta och skita i vad för växter någon röker? Ja, det hela beror förstås på vad grannskapet i fråga kommer överens om. Att lagen är en social konstruktion blir alltså uppenbart i glesbygden, och i stället för att gnälla över att samhället övergivit dem, bör glesbygden kanske glädjas åt den frihet som den därmed fått. Ett styre av och genom folket, så fritt det bara går ifrån myndigheter, storkapital och övriga förmyndare ligger när allt kommer omkring inom glesbygdens räckhåll. En sådan frihet kan, om den förvaltas väl, vara ett utmärkt klister för att hålla bygden samman, och kan säkert bidra kraftigt till att ge bygden ett liv.

Det är friheten som håller bygden samman

Större delen av Norrbotten präglas utav ålderdom. Ett tillstånd av förfall, av tilltagande skröplighet, som främst manifesteras i en åldrande befolkning.