Det är viktigt med lirare

JAG TROR ATT det kan ha varit 1964 men att det hela ägde rum på Loet i Luleå, där det då liksom nu (fast i betydligt mera omfattande skala nu) är busstationsverksamhet, det tror jag inte utan det vet jag. I alla fall var jag tio år och jag hade fått följa med till Loet. Eftersom det förekom ett evenemang där. ?Nacka? var där. Och sjöng Vi hänger mé och Vi kommer tillbaka och så klackade han tvåkronor över sin egen axel så att de hamnade i bröstfickan på hans kavaj. Det var massor av folk på Loet och ?Nacka? hade en (helt säkert spökskriven, fast det fattade jag inte förrän senare) memoarbok till salu också. Den kan ha kostat några kronor, kanske en tia, och den inhandlades till mig. Och så signerades den av ?Nacka? också. På sitt sätt är ju det här stort. Någonstans i någon hylla har jag kvar den där signerade boken också. Men inte blev jag alltför mycket intresserad av fotboll för den sakens skull, det är nog mycket få matcher ? om ens någon ? som jag har sett i sin helhet i hela mitt liv. Fast nu ljög jag ju. En gång i London har jag faktiskt sett en fotbollsmatch. Mellan Arsenal och Watford, på klassiska Highbury. Jag minns inte riktigt varför det blev så och jag minns inte heller, med säkerhet, vem som vann. Men kanske var det Arsenal, brukar det inte vara det? Och så har jag besökt ?Nackas? grav också. I samband med ett reportage om gravar på Skogskyrkogården i Stockholm. Där ligger liraren, som tyvärr inte blev så gammal; Lennart Skoglund, i samma grav som mamma Linnea och pappa Josef. VARFÖR JAG NU nämner allt det här om fotboll är mest för att jag inte är så våldsamt intresserad av fotboll. Inte egentligen. Inte att titta på fotboll i alla fall. Men att läsa om fotboll; om individuella öden inom sporten i fråga, det tycker jag faktiskt om. Och därför hade jag ett så oerhört stort utbyte av Jan Törnqvists bok Bollen är rund (B.Wahlströms) som förutom att vara formidabelt snyggt designad och formgiven även är så generöst fullpumpad med goda anekdoter och fakta och kuriositeter kring det som Bill Shankly, legendarisk manager för Liverpool FC (och nu blir det engelsk läsöving) refererade till som:  ? Some people believe football is a matter of life and death. I?m very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that. Goda historier, alltså. Som när Arne Hegerfors sade i TV att ?det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk? eller totalklassikern om när Putte Kock refererade en match och det på planen förekom en mörkhyad spelare, vilket inte var så vanligt då och Putte visste inte heller vad han hette så han kallade honom för enkelhetens skull bara för negern. På den tiden betraktades inte det här som direkt nedsättande. Men sändningsledningen i Stockholm ansåg det i alla fall som mindre lämpligt och meddelade i lurarna till Putte att han inte kunde fortsätta att säga negern och att han skulle ta reda på vad spelaren hette. Putte hörde dock bara det sista. Ta reda på vad han heter!. Ingen kring honom visste det. Och Putte tillrättavisades åter av sändningsledningen: ?Säg inte neger!? Putte hörde inte och nu bokstaverades det från Stockholm:  ? Säg inte neger! Jag upprepar: Niklas, Erik, Gustav, Erik, Rickard. Detta uppfattades av Putte som fortsatte referatet sålunda:  ? Dom säger att negern heter Niklas Erik Gustav. Men det tror jag inte på. Den är ju bra. Och klassisk. Liksom Ralf Edströms instruktiva förklaring i TV till varför en frispark måste slås om:  ? Hela bollen måste ligga stilla. En hel del av det som relateras i Bollen är rund kan bara beskrivas som poesi (och är det i vissa fall, regelrätt, occkså). Fantastiska gamla och nya fotografier, från olika delar av världen (Afghanistan, Indien, Kamerun, en ensam spelare på stranden i Blackpool, England, med mera). I flera fall så enormt uttrycksfulla att några bildtexter inte ens behövs. OCH NOG KAN jag också gripas av den spelets psykologi som omvittnas av den engelske författaren Nick Hornby (som jag en gång har gjort en mycket rolig intervju med) när han i boken Fever Pitch skriver så här:  ? Jag blev förälskad i fotboll på samma sätt som jag senare skulle bli förälskad i kvinnor: plötsligt, oförklarligt, okritiskt och utan att ägna en enda tanke åt den smärta eller omställning som det skulle medföra. Så låter det sig ju förklaras. En annan lirare, vid namn Sven Tumba, kan också få ordet en stund. Han var en gång ny spelare i Djurgården och åkte direkt på en psykning av Sven Hjertsson, mittback i Malmö FF:  ? Har du skridskorna med dig? Tumba sa ingenting. Gjorde i stället mål i första anfallet. Och efter bara en liten stund gör han ytterligare ett mål. När han så springer tillbaka till mittlinjen passerar han Hjertsson, vänder sig i förbifarten mot honom och säger:  ? Kul spel det här. Vad var det hette för nåt, sa du? Sista ordet dribblas så till 1963 års Nobelpristagare i litteratur, Jean-Paul Sartre (som för övrigt tackade nej till priset då men åtskilliga år senare ville ha det, fast då var det ju för sent):  ? I en fotbollsmatch kompliceras allting av närvaron av det andra laget. KATTEN MALIN HAR varit lite så där liksom k-å-t de senaste dagarna och jamat ihållande och kråmat sig på golvet en hel del. Kan väl kännas igen. Om än i överförd betydelse. Till nästa gång: Lev Väl.

Det är viktigt med lirare

Krönika av Rolf Nilsén