Det förgängliga väl hängt i Konsthallen

Karin EE von Törne Haern Karin EE von Törne Haern utnyttjar den övre hallen väl, ja till och med mycket väl. Det är ett svårt rum med sin svängda vägg och pelare som lätt gömmer verk hängda på motsatt sida. Belysningen är något dunkel, eller så är det de svarta bakgrunderna som får det att kännas mörkt. Motiven utgörs framför allt av stilleben i en ton som talar barock. Bläddrar man bakåt i sin konsthistoria fastnar man snabbt hos holländarna. Med sina detaljrika bilder där överdådiga fruktfat och blomsteruppsättningar snabbt fick en ton av död med hjälp av insekter och skal bildade de skola. von Törne Haerns bilder har just den tonen och vill också de tala om det nu som snabbt försvinner. En citron vilar på bordsytans skarpa kant, i nästa ögonblick är det stött av mötet med golvet man tror ska komma. Ett kålhuvud upphängt i lina kan aldrig må väl, det ses i verket Till Juan Sanchez-Cotan, det är redan på väg att lösas upp. En snäcka må symbolisera evigheten, men dess skal är skört och ligger den osäkert placerad är snäckan snart historia. Även om det svarta, skarpt formulerat mot föremålen i bilderna, dominerar utställningen arbetar Karin EE von Törne Haern även med blåa och vita toner - och med de askgrå. De förra får mig att tänka på sjukhus och systrar i svala blå bomullskläder. De senare på döden och de dödsmasker som var vanliga i tidigare århundraden. Bland dem finns avlidna människor som fotograferats, eller skulpterats i marmor med slutna ögon. Det märkliga är att von Törne Haern har avbildat föremål. De kan inte bli mer döda än döda. Och ändå blir de det i den här gråskalan. Tillsammans med alla barockinfluerade stilleben förstärker de stillsamhetheten som råder i utställningskorridoren. Konstnären har arbetat i akryl, och man slås av den noggranhet som präglar måleriet. De skarpa kanterna mellan detaljerna och mörkret känns som hämtade från 1600-talet. När det då får möta samtidens möjlighet att förstora och trycka upp kopior blir de senare just bleka, om än kraftiga i format och färg. Jag vet inte vad konsntären menat med att vissa dem, men frågeställningen väcks om vad som är bäst, original eller kopia. Och när svaret är till originalets fördel känns den, då bildhantering med hjälp den billiga digitala tekniken har blivit ett allemansgöra, komplicerad. Till sist finns också ett helt annat motiv; en rygg, troligen en kvinnas rygg, som återkommer i flera verk och hänger i sitt största format längst in i hallen. Det är som om allt i rummet leder fram till denna sårbarhet en blottad rygg mot världen utgör. Mycket snyggt alltihop, och ett profant alternativ för kontemplation och andlig känsla.
Fotnot: Tidigare recensioner av utställningar i Konst från Norr III är publicerade 26 och 29 juli samt 1 augusti.

Det förgängliga väl hängt i Konsthallen

Konsthallen i Kulturens hus i Luleå visar Konst från Norr III, den avlutande delen i sin mönstring av samtidskonst från regionen. Fem konstnärer deltar.