Det gäller att skratta på rätt ställe

Även om man, som jag, är väl medveten om att man har bra humor så är det inte säkert att man backas upp av resten av publiken och då är det kört. När jag såg En natt på museet skrattade jag fel åtminstone en gång. Det var en apa som kom i bild. Det tyckte jag var kul, men ingen annan. Efteråt har jag, tror jag, kommit fram till att jag tyckte det var kul i brist på annat. Jag ville skratta, men hade inte så värst mycket att skratta åt. För En natt på museet är en bagatell. Den är gjord i en handvändning och det är extremt smärtfritt att se. Det är en lättviktare som är skön för stunden men som också lämnar stunden som följer oberörd. Filmen handlar om den misslyckade uppfinnaren Larry Davey (Ben Stiller) som tvingas skaffa sig ett riktigt jobb för att kunna ge sin son den trygghet han behöver. Så han går till arbetsförnedringen, där han blir hänvisad till naturhistoriska museet och jobbet som nattvakt. Å må ni tro att Larry får sig en redig chock han då under sin första natt märker att allting på museet vaknar till liv till följd av en gammal egyptisk förbannelse. I stället för att hålla koll på att ingen tar sig in i museet blir hans främsta uppgift att se till att ingenting tar sig ut. Han får tampas med livs levande tyrannosaurus rex-skelett, lejon från Afrikas savann samt ett gäng blodtörstiga hunner. Det låter såklart som en lång natt i sann Jumanji-anda, men är väl inte riktigt så dramatiskt. Filmen är rätt meningslös men ändå hyfsat behaglig. Det är en skön känsla att se utställningsföremål som vaknar till liv. Dessutom har filmen en anmärkningsvärd rollista även om deras insatser inte gör något bestående intryck. Det är skönt att se Robin Williams som Teddy Roosevelt, Steve Coogan som lilleputtromare och Owen Wilson som miniputtcowboy, men det är inte så man slår bakut av skratt. En natt på museet är också ett bevis på att Ricky Gervais är fast i sin roll. Tur för honom att den är rolig. I och för sig är Ben Stiller också fast i sin roll, han är till och med en loser när han spelar sig själv som framgångsrik skådespelare och regissör i Gervais Extras. Men annars vet jag inte, jag får väl ändå säga att filmen duger. Lättittad, småkul, småskön, bortglömd.