Det var med viss nyfikenhet jag bänkade mig för att höra Hampus Lindwall spela. Han var med i en intervju i kyrkomusikernas tidning där han han berättade om sin syn på musik utifrån sitt nya hem i Paris. Redan då gav han intrycket att vara en man med intellektuell resning och integritet.
Det intrycket förstärktes vid kvällens konsert. Messiaens fyra meditationer över Kristi himmelsfärd, L´Ascension spelade han återhållet, med klarhet, kontroll och överblick. Tillsammans med det stillsamma ljusspelet över orgeln skapade han en skön, vilsam och meditativ karaktär. Om jag saknade någonting så var det möjligen en ingång till satsernas titlar, som är fulla av teologiska subtiliteter. En förklaring av titlarna skulle kunna fördjupa lyssnandet. Jag vet att Hampus skulle lyckats med en sådan ingång.
För hans presentation av konsertens höjdpunkt, uruppförandet av Pär Mårtenssons The Jericho experience var bra, den var kommunikativ. Han berättade att stycket bygger på vibrationer som sedan övergår till rytmer, utforskar alla möjliga typer av ljud, allt för få fram den fysiska känslan av musiken som Jerikoborna måste ha känt när de ödesmättade hornlurarna tog vid. Denna enkla inledning gav mig en nyckel in till musiken.
Traditionellt sett skulle man lyssnat på harmoniken, hur den förändras över tid och så vidare. Men här finns inga harmonier, man skulle bara höra dissonanser och örat skulle bli trött. Tricket ligger i att lyssna hur ljudet och vibrationerna förändras, hur klangerna byter skepnad. Då framträder i detta stycke ett levande ljudlanskap, som utvecklas och ändrar karaktär, ömsom olycksbådande, ömsom vackert, ibland starkt och ibland svagt.
Och jag upplever ett nyskrivet orgelstycke som är bland det intressantaste jag hört på länge, det förtjänar att framföras fler gånger. Man kan möjligen invända att verket inte har samma virtuosa hantverksskicklighet som Vierne eller Messiaen när det gäller orgelns idiom, men det uppvägs av den originalitet och uppfinningsrikedom. Må detta inte vara Per Mårtensons sista stycke för orgel.
Ett passande slut på konserten var Hampus improvisation som ett sista tecken på hans förmåga till kommunikation. Han hade under dagen frågat tillresta kompositörer om lämpliga idéer, och serverade ett ljudlandskap bestående av icke helt nedtryckta toner, endast tangentklapper, små moln av toner osv. Detta utfördes med mycket hjärna, alla delar underordnades en helhetsform som var imponerande att ta del av.