Emil Boss diktjag arbetar i kassan. Hans kropp rör sig mekaniskt, hans tal är en upprepande gest:
"kassabandet pedalen tangenterna skärmen
tjugolapparna enkronorna VDA kvitto papperskorgen/ hej/femtioåtta/ tack/
varsågod kvitto"
Doku-poesin bjuder på utdrag ur timrapporter och scheman där läsaren får veta att Emil Boss börjar som kassabiträde 2002 och slutar 2009. Han jobbar nästan jämt. Efter sitt första längre uppehåll på några månader börjar han på vikariatstid
istället för ordinarie tid. Är han inte längre välkommen tillbaka, eller gör han något annat, vid sidan om arbetet? Jag hoppas att han hade en välbehövlig semester, åkte ut och reste, kopplade av. Man blir knäpp av att jobba så mycket som han gjort.
Senare tappar jaget kroppsfunktioner, blir en automat, utan "hår hudkvalitet stånd". Men han har ansamlat språk, en expanderande teckenmängd intyg och rapporter i filer, materialet till denna bok tänker jag.
Över sidorna löper nu en horisontell linje. Den skiljer blicken från kroppen, förorten från innerstaden och frågan som undersöks boken igenom rör just om kroppen kan nedtecknas till språk, kan själva kroppen avgränsas utifrån? Inifrån? Andan är iakttagande,
registrerande av omgivningen och den egna kroppen, men också kamplysten: "innebörden hos ett liv i innerstaden ryms i innerfickan".
När jag läser Emil Boss
debutdiktbok fantiserar jag om berättarens arbetarliv, politiska övertygelser (syndikalism?) och poetiska preferenser (filosofen Maurice Merleau-Ponty, ja - men kanske också Leslie Kaplan och Johan Jönson).
Läsarterna är flera och texten vecklar ut sig för varje omläsning. De rapportliknande och språkavlyssnade materialen vill gärna bli testade i rytmisk högläsning eller skummas medan de prosalyriska stycken som följer därefter har en mer filmisk, inzoomande, karaktär. Resultatet blir ett (arbets)liv gestaltat som en överlagring av olika språk i en och samma kropp. Den individuella livshistorien och kroppen korsar gång på gång arbetsapparatens och stadens
zoner.
Boss tidlösa stycken är skrivna på en platt konkret svenska som föredrar substantiv och material framför metaforer. De ger mig som läsare en uppmärksamt
svävande blick. Jag innesluts i Boss vi och vill dit igen: "vi är en plats som strilar mellan mina fingrar/ där produkten av vårt arbete inte kan se oss".