Dramaduett för två självlysande aktörer

Den här filmen inledde Kiruna filmfestival i veckan. Jag har sett den på dvd och vet tyvärr inte när - eller ens om - den kommer att visas på bio, i exempelvis Luleå. Janne Carlsson (utan mustasch) kommer inledningsvis vandrande och sätter sig ner på en bänk. Han plockar fram en pocketbok (av Stig Larsson) och börjar läsa. Plötsligt står en kvinna (Alexandra Rapaport) bakom honom, vid bänken. Hon hälsar på honom. Sätter sig ner, börjar prata. Helt klart vill hon något. Har ett ärende av något slag. Men mannen är helt oförstående. Han vill inte prata, reser sig och går. Adjö. Dagen därpå är det likadant. Kvinnan står där igen. Bredvid en annan bänk. Nui börjar hon bli konkretare. Det är en händelse som inträffade när hon var barn som hon vill prata om. Hon skändades av sin pianolärare. Hon hävdar att det är mannen som var pianoläraren. Han säger sig fortfarande inte förstå någonting alls. Menar att hon är galen. Säger åt henne att gå. Erkänner absolut ingenting alls. Vem har rätt av dessa två? Persona Non Grata är en intensiv, nojig och på många sätt jobbig film. Och den ger inga som helst svar heller. Man lämnas efter en timme och 18 minuter, med massor av oroliga frågor. Inga svar. Alls. Mats Arehn spelade in filmen i somras i Luleå. I några scener syns det som fortfarande är Kurirens hus mycket tydligt. Janne Carlsson och Alexandra Rapaport är stillsamt dundrande i rollerna. Det är en drama-duett; ett kammarspel, för två självlysande aktörer. Men en särskilt trevlig film - är det ju ändå inte.

Dramaduett för två självlysande aktörer

Janne Carlsson och Alexandra Rapaport är stillsamt dundrande i rollerna. Det är en drama-duett; ett kammarspel, för två självlysande aktörer. Det tycker Rolf Nilsén bland annat om filmen Persona Non Grata.