Trots att Luleå fatalt missade chansen att få ett dansens hus, verkar det mesta vara bra. ”Kulturpolitiken lever och utvecklas …” skriver Harnesk. Och visst gör den det, speciellt om vi läser hela meningen: ”Kulturpolitiken lever och utvecklas inom socialdemokraterna, både i kommunen och i länet.”
Ja, där kanske. I en krympande skara av partiengagerade människor. Partimöten som samlar allt färre själar är långtifrån detsamma som breda, öppna samtal med Luleåborna och dess kulturarbetare.
Jo, jag vet. Dialog ska komma. Men kontexten är redan satt. Handen har pekat.
Harnesk beskriver kulturen med jättefina ord. Den är det ena, det andra, det tredje och mycket mera plus att kultur också är ”intimt sammankopplad med fritid”. Det är ofta så politiken ser på kulturarbete – att det är en fritidssyssla, och därför behöver den inte heller arvoderas på ett värdigt sätt.
• Luleå konsthall följer inte MU-avtalet som garanterar rekommenderad ersättning till konstnärer, trots att det varit i kraft sedan 2009.
• Luleå kommun har tagit bort sitt stöd till Konstresurscentrum, som arbetar för att skapa uppdrag till länets konstnärer.
• Samtidigt går Luleå kommun in med stöd till Creative Nodes – fusion, ett projekt som idémässigt ligger närmare Niklas Nordströms syn på affärsutveckling än på kultur. Och visst fanns pengar för en ”skrytresa” till Austin, Texas, vilket får mig att travestera en klassisk valaffisch: Gärna ett bra norrbottniskt kulturliv i Austin – men först rejäla villkor för kulturarbetare i Luleå.
Kulturen måste få vara sitt eget väsen. För att professionellt kulturarbete är något annat än fritidssysslor. För att kultursektorn, i likhet med många andra områden i samhället, har avtal och rekommendationer – men att dessa inte följs. För att en kultur med spännvidd och intresse måste stå på två ben, inte bara på ett (institutionernas och byggnadernas).
I din text ser jag ditt perspektiv, Nils. Det kommer uppifrån. Från kommunen. Från institutionerna. Serverat. Och det ska erkännas – i många fall bra initiativ. Men för bränslet och hettan står det så kallade fria kulturlivet. Det brokiga och bråkiga. Det vilda och utmanande. Det som bör stå fritt från politikers hang ups om att kulturen ska vara till nytta för något.
Varför inte repektera kulturens egenvärde?
Som det är. Som det vill vara. Som det gör sig bäst som.
Tänk om du, Nils, skulle agera i dessa banor? Då hade många kulturarbetare tillsammans med mig hållit med dig om att kulturen står stark i Luleå. Men som du märker finns många steg kvar att ta, åtminstone om avtal och rekommendationer ska följas i en av Socialdemokraterna ledd kommun. Detsamma gäller synen på kulturutövarnas arbete och hur det ska värderas.