Verkligheten tränger sig på, den tjocknar, blir till en kompakt massa när man försöker rensa i förrådet. Jag börjar inse att min sentimentalitet inte verkar ha någon undre gräns när det gäller att falla i stilla begrundan inför en gammal trasig strumpa som nåt barn har haft eller den fula lampan som jag fick med mig när jag flyttade hemifrån någon gång långt tillbaka i det förra seklet. För att inte tala om boken som man älskade en gång, men som man bör undvika att läsa om.Men om inte sentimentaliteten har någon undre gräns har den dock en bortre. Den är nådd när man börjar få svårt att ta sig in i huset och börjar få kliva över gamla kartonger fyllda av odefinierbart innehåll på väg till teven. Då är det dags för krafttag. Kasse efter kasse med böcker åker till antikvariatet eftersom man inte har hjärta att slänga dem. Fast det är ju precis vad bokhandlaren senare gör med gamla En bok för alla eller gulnade deckare från 60-talet. Eller för den delen med kursböcker i generativ grammatik. Det viktiga är att jag slipper se på. Till Myrorna åker säck efter säck med gamla kläder. Återvinningsmarknaden betraktar mig som stamkund eller kanske stamgäst.Så småningom börjar en ny glädje att infinna sig, glädjen över göra sig av med allt som egentligen bara är i vägen. Visserligen dyker det hela tiden upp nya arkeologiska skikt i förråden med åtföljande sentimentalitet - och så går det på ett tag.Till slut börjar visionen bli verklighet: Ett sparsmakat, stilfullt hem utan en onödig pryl. Och då har man uppnått den dubbla köpglädjen. Man har upplevt lyckan att få skaffa sig en massa saker och sedan får man uppleva glädjen över att bli av med skräpet.Den bästa lyckan är den som har sorterats och återvunnits.
