Dubbelheternas Berlin

Berlin Berlin mina drömmars stad! I dag är Berlin vad London var i går och Paris i förrgår. Berlin är storstaden i Europa man åker till om man är ung och vill festa eller bara vara där det händer. Här är det fortfarande så billigt att bo att de flesta har råd att ta en billig flygbiljett och husera i någon av alla tomma lägenheter som finns att hyra. Kanske ovanpå en nattklubb där nattlivet pågår dygnet runt eller granne med en konstnär, invandrare eller någon som flyttat från öst till väst eller tvärtom; 20 år sedan muren föll befinner sig Berlin fortfarande mitt i en korsning. Med samtidshistorien i ryggen, människorna passerande genom sig och senkapitalismen som blinkande reklamljusskyltar längs med gatorna. Den prisbelönte slovenske författaren Ale? ?teger har tillbringat ett år i Berlin med stipendium vilket resulterat i den läsvärda essäboken Berlin. I Rámus utgåva är framsidan lik en blindskriftkarta att utläsa med fingertopparna och baksidetexten vitlydande mot den röda bakgrunden: "Berlin är ett monster. Berlin är världens vackraste stad./Båda meningarna stämmer och stämmer samtidigt inte.". Det är dubbelheternas Berlin ?teger mött, inte så mycket genom att gå på nattklubb och hänga med någon av de transvestiter eller homosexuella han beskriver men genom att bruka flanörens blick fästad på de oräkneliga nyckelpigorna i sopptallriken hemma i hyrlägenheten lika gärna som på pundarna han möter i snabbköpet, bankomaternas displayers gapande och apotekens skyltfönster: "Apoteken befinner sig utanför tiden precis som deras löften om tillfrisknande - de skyltar i evighetens skyltfönster." Empatin bor i perspektivet hos ?teger, i det inkännande språket och inte i handgriplig handling hos berättarjaget. Genom sin litterära bildning framträder en ung man med mycket hjärna - något efterordets Aris Fioretos gillar mycket. Själv kan jag tycka att det ibland blir väl snyggt och tjusigt skrivet för mig men tänker att det nog beror på att jag inte är lika intresserad av litterära referenser. Jag gillar när smärtpunkterna bultar och har inget emot berättarjag som visar sig själva av kött och blod. Nu är staden Berlin starkt levandegjord med matsmältningsorgan som växlar mellan kronisk förstoppning och näringsbrist men berättaren glider ändå undan för mig - förutom i slutet av boken där han blir tydligare också som känslovarelse. Kanske är det ?teger styrka och mer en fråga om läggning än någonting annat om man faller för denna iakttagande berättartyp eller inte.