Den frågan ställer sig författaren och kulturskribenten Therese Bohman i antologin Klassresan i ett stort försvar till duktigheten. Bohman bjuder sonika på en upprättelse av den duktiga flickan. Och hon är inte ensam. Även författaren Kristina Sandberg deklarerade när hon gästade senaste Kontext att hon ville ge de duktiga flickorna sin gestaltning. Och Martina Montelius, å sin sida, ger "Kulturtanten" en annorlunda berättelse i nyutkomna boken Oscar Levertins vänner. Även regissören Clara Bodén tar sig an en tämligen vit fläck i vårt medielandskap. Kvinnor mellan 30-40 år som bor på landsbygden i Norrland.
Gemenskapen mellan dessa olika kvinnors projekt skulle kunna skrivas kön, men också klass och faktiskt boendeort. Den urbana normen verkar ha flaggat upp som en idé som problematiseras. Inte minst inom vår statliga television. Bara i veckan har Kobra liksom programmet Delat land med Niklas Käller sökt belysa konsekvensen av polariseringen mellan stad och land, med ytterst varierat, för att inte säga tveksamt resultat. För just en kvinna, förvisso boende i en stad, men i det som slarvigt uttrycks Norrland känns schablonerna igen.Landsbygdens människor känner sig svikna. De har varken polis, vård eller arbete... Och varför känner man sig mindre värd om man inte flyttar?
Låt oss då tala om vem som faktiskt talar om den urbana normen? Vem definierar den? Och vad är det egentligen uttryck för?
Egentligen ingen svår nöt att knäcka. Den stavas UNDERORDNING och gäller duktiga flickor liksom landsbygdens befolkning, bara på lite olika sätt.
Lyhördheten och anpassningen sker på landsbygden med samma fingertoppskänsla som duktiga flickor lärt sig att navigera i ett patriarkalt samhälle. Om det kan man tycka olika. Spaltmeter har skrivits om att duktiga flickor, som bekräftas av det hon gör och inte är, måste ta för sig mera, skrika, gå på tvärs, mer punk. Kort sagt strunta i konventionen för att inte sluta som utbrända kontrollfreaks. Men, menar Therese Bohman, kan inte duktigheten vara ett precis lika självständigt val som andra. Ett val som passar dem som inser att de aldrig via social nätverk eller välsmort munläder kan förverkliga sina studieplaner och livs drömmar. Hennes tes är att uppgörelsen med den duktiga flickan bottnar i en annan norm, medelklassnormen. En lyx som de som tillhör arbetarklassen egentligen aldrig kan unna sig. Därför är duktigheten en smart strategi.
Landsbygdens framtid och strategier verkar dock vara dödsdömda om man följer debatten. Då kan man fråga sig vem som ställer frågorna? Och varför inte, vem som definierar framtiden?