”På vilket sätt har du och jag fått det sämre” frågar sig Migrationsverkets chef samma dag som jag skriver dessa rader, ”det är en kris för dem som flyr, inte för oss”.
Det är dagar av siffror och jämförelser, de handlar alla om de människor som strömmar genom Europa och dess gränser, men för första gången är siffrorna satta i relation till medmänsklighet och det hörs som att den senare har vunnit.
Sådär slående tydligt formulerade sig även Eino Hanski en gång. Han kom som flykting från ett sönderpinat Leningrad och tog land i norra Hälsingland en gång. Väldigt nära de trakter jag själv bebor.
Hans biografi är som andra flyktingars, den sträcker sig över gränserna. Född 1928 i Leningrad, som Sankt Petersburg då döpts till, död 2000 i Göteborg. Författare och dramatiker, verksam också som skulptör.
Berättelsen om denna flykt hörde jag i en sprängfylld hörsal i Hudiksvall. Länge hade jag då läst hans böcker, en ryss, omplanterad i svensk jord. Han var omtyckt och fick god kritik. Arrangörerna fick i all hast byta lokal för att alla skulle få plats
Det hade varit en solvarm midsommardag 1941, pojken Eino var på väg för att sparka boll med kompisar när en kvinnas gälla skrik plötsligt avbryter allt. Det skriket avslutade hans och när de tyska bombplanen flög sina första spaningsräder över Leningrad darrade hans far. Inför skräcken av det som skulle komma.
Vi satt alla bergtagna när han berättade hur de stelfrusna liken staplades utanför Folkets Hus under tyskarnas belägring och att han just framför en sådan likstapel fick själva kallelsen; att detta en gång måste berättas. Debuten var en trilogi ”De långa åren”.
Med en dramatisk båtfärd över Bottenhavet bakom sig togs de 136 flyktingarna om hand i Hudiksvall i januari 1945, fick sova ut på halm i läroverkets gymnastiksal, fick mat och kläder, möttes av spontan och obyråkratisk medmänsklighet.
"Den kärlek jag mötte här glömmer jag aldrig" säger Hanski och ängeln gick genom rummet och hans röst blev aningen beslöjad för några ögonblick.
Med sitt patos, sin medmänsklighet och en humor som mildrade minnet av även de allra värsta fasorna, jo Eino Hanski var en verklig humanist.
Flyktingar är en mänsklig tillgång som världens kaos flyttar över stater och gränser. Så borde vi också ta emot dem, istället för att betrakta dem som kostnader, politiska belastningar eller rent av hot, som de giriga, rädda och onda gör.
Eino Hanskis författardröm föddes i Leningrad, men det var på Folkhögskolan i Skinnskatteberg som den fick sin början.