Inför kvällens föreställning är jag, som inte direkt har tangomusiken inopererad i mitt nervsystem, nyfiken; vad är tango, vad är dess väsen? Två timmar senare har jag svaret; det är ett sätt leva och ett sätt dö.
Marcelo Nisinman, inhyrd från Buenos Aires att spela det argentinska dragspelet bandoneón, sätter an tonen. Med uppknäppt skjorta frammanar han sensuella toner ur sitt instrument som nästan tar fysisk gestalt och bildar en passande fond till huvudpersonen Marias entré.
Maria, gestaltad av sångerskan Annika Skoglund är iklädd en enkel klänning som är röd och denna eldens, erotikens, vulgaritetens symbol tar boning även i hennes gestalt. Denna varelse sjuder av erotik, självförtroende, och hennes "skitiga" och mörka sätt att sjunga passar perfekt till karaktären.
Hennes entrénummer där hon ohöljt tar hela scenen i besittning blir en första höjdpunkt, och den enkla scenen där hon blir förförd av bandoneónistens toner äger en närvaro som man sällan upplever. Hela anrättningen osar sex och lust, men inte en sådan ytlig sexualitet som är så vanlig i populärkulturen, utan här handlar det om sexualiteten som människans existensvillkor. Att vara sann människa är att bejaka sin sexualitet.
Men det fina med detta drama är det låter även dess baksidor komma fram, det självförbrännande, destruktiva och såriga.
Min favoritscen är när Maria sätts i psykoanalytikerns stol och blir bombarderad med frågor om sin barndom och en strålkastare riktas mot henne. Där utstrålar hon en slags nakenhet, ensamhet och sårbarhet, som vore hon den sista människan på jorden efter ett kärnvapenkrig.
Horacio Ferrer heter librettisten och är en poet i högform. Stundtals sitter jag och skrattar för mig själv. Det är som om orden kommit i en stor flodvåg till honom, metafor staplas på metafor orden bara sprutar ut.
Någon egentlig handling är det inte tal om, snarare sekvenser (av drömptyp?) associerade med varandra. Det är högstämt och poetiskt, men också skitigt och vulgärt. Jag förstår inte allt, men det gör ingenting, jag får ta del av Marias liv och det räcker för mig.
Texten är översatt till svenska av Leif Janzon och i den mån mina kommentarer är giltiga även på den spanska förlagan så är detta en mycket bra översättning, en blandning av högt och lågt. Texten hörs överlag mycket bra, en stor eloge till samtliga artister.
Berättelsen hålls ihop av Anden, en talroll som innehas av Lars-Erik Berenett. Med tydlig röst och stor pondus håller han i det hela på ett rutinerat och säkert sätt.
Förutom de två huvudrollerna Maria och Anden finns det fyra biroller som görs av studenter från musikhögskolan i Piteå och de gör sitt jobb mycket väl. Med enkla gester (oftast frusna positioner) och sånginslag här och där för de handlingen vidare på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Astor Piazolla, som hittade sitt kompositoriska själv genom att blanda klassiskt och jazz med tango beledsagar handlingen med en sjudande, varierade kavalkad av stycken, och musiken är så medryckande och bra att den skulle kunna stå på egna ben, men samtidigt känner man att det finns en oerhörd samklang mellan musik och handling, de fördjupar varandra.
Musikerna, ett kammarmusikkapell, sköter sig utmärkt, vitalt spänstigt och rytmiskt och övergångarna mellan olika tempon sitter klanderfritt.
breddgrader känns det välgörande att få ta del av en sådan eldig soppa som den här. Lev och dö, för att få leva.