Elvis Costello - My aim is true

Dimman från rökmaskiner, cannabis och evigt långa trum- och gitarrsolon sveptes plötsligt bort från jättearenorna och rocken var åter enkelt larm i små källarlokaler, högst 150 sekunder per skrammel.

Kultur och Nöje2005-10-15 06:30
<STRONG>VINYLKLASSIKER <BR>Titel: My aim is true <BR>Genre: Pop/Rock <BR>Artist: Elvis Costello <BR>Bolag: Stiff records <BR>År: 1977 </STRONG><BR>Det skedde 1976?77, punken gjorde entré och jag som då redan lämnat svulsten för den mer lågmälda västkuststilen hade svårt att hänga med. Visst, det var gott med en återgång till garaget men jag ogillade den militanta attityden och ?hellre-högt-och-fort-än-bra?-stilen.<BR>Men begåvningarna fanns där och bland dem lyste Costello klarast. Hans debut var en serie ytterst basala låtar vars texter framspottades med ilsken salivdusch.<BR>Men detta lyckades inte dölja goda melodier, begåvade texter och en utmärkt vokal förmåga. Den töntiga Buddy Holly-looken fick även den Costello på sidan om punkens mittfåra, något som givetvis var avsikten.<BR>LP:n var hafsigt spelad och inspelad trots att den redan då kultförklarade Nick Lowe producerade. Den har egentligen inget annat som talar för sig än Costellos sånger och personliga framförande. Bolaget Stiff, vars två lite motsägelsefulla slogans var ?the most flexible record company in the world? och ?If it ain´t stiff it ain´t worth a fuck?, borgade dock för en hel del cred.<BR>Resten är rockhistoria; redan nästa år hade Elvis bildat The Attractions och skulle de närmaste tio åren spotta ur sig album med sofistikerade popklassiker i hög takt. Många av dem är bättre än debuten men det är en annan resa och historia.Men att Elvis så sent som i år, snart 30 år efter debuten, gjort en högst angelägen platta visar bara att det varit mödan värt att följa honom på den resan.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!