En barndom av lögner

Ordbok Jenny Erpenbeck Översättning: Ulrika Wallenström Panache/Bonniers I JENNY ERPENBECKS roman Ordbok leker en kärleksfull fader med sin dotter efter arbetet varje kväll. Flickan har också en moder, minst lika kärleksfull och dessutom en amma. Det där sista är lite egendomligt, lite ålderdomligt, som något från 1800-talet. Det finns annat som är egendomligt också, en dag försvinner flickans pianolärarinna. Ibland hör man skottlossning i staden. DET ÄR KORT sagt, lite läskigt i idyllen och i familjen. Fadern är en man som sörjer för ordningen i staden, ett viktigt arbete, vem vill inte ha ordning i sin vardag? Vem vill inte att orden betyder det de verkligen betyder, att en pappa är en pappa och ingenting annat, att en bil är en bil och en boll en boll. Ord ska vara på riktigt. Barn vill alldeles särskilt att det är så. JENNY ERPENBECK ÄR född i DDR, vilket ska uttydas som Deutsche Demokratische Republik och var allt annat. Alltså varken tyskt, demokratiskt eller republikanskt. I vardagslag hette det Östtyskland och var en kommunistisk lydstat under Sovjet. Allt detta, som existerade från 1949 till 1990, börjar bli historia, men det är bakgrunden till Erpenbecks roman. Den går inte att tänka sig utan ett ohyggligt stort offentligt ljugande. En gigantisk dubbelmoral där en boll definitivt inte är en boll och en pappa definitivt är någonting oerhört obehagligt. Där samhället är en kuliss som döljer en vidrighet. Och i denna vidrighet arbetar fadern med ordningen. Med lögnens upprätthållande. Romanens tragedi börjar med detta, ty både fadern och hans dotter är alldeles verkliga, liksom deras kärlek. Och romanen har en tillägnan: Till far, av hela mitt hjärta. DET ÄR INGEN märkvärdig roman, om man ser till ramen. Det handlar om en uppväxt, om hur det är att vara barn, att få struktur på det töcken som är världen. Jag tror att Ulrika Wallenströms översättning från det tyska originalet bevarar den rätta stämningen, ordkänslan, tonfallet. Texten känns tysk, fast den smakar svenska. Och man går på dessa vassa skärvor av en verklighet som runt 1990 sprängde sig själv i bitar. FRÅN FÖRSTA SIDAN finns det en alternativ verklighet. Precis som det alltid fanns i DDR, eller i hela Sovjetblocket. En officiell sanning och en vardaglig. I den senare levde man, så länge man inte blev tillfrågad. Men hur ohyggligt det måste vara att bli uppfostrad i den dubbla existensen, det skildrar Erpenbeck. Det är mycket sorgligt, fadern förklarar att allt är en fråga om uppfostran. Hur barnet egentligen blir, det är uppfostran bara. DEN FLICKA MAN möter i Ordbok accepterar att fadern och lögnen smälter samman. "Den enda frågan är vad man vill minnas", säger flickans magister, "och hur ofta". Den ohyggliga rationalismens kärna, i centrum av en diktaturs lögnmaskineri. ERPENBECKS ROMAN ÄR grym, ofta vacker, och hela tiden suggererande otäck. Den låter en havererad utopi ta ut sitt pris i ett barns föreställningsvärld. Då kan inte resultatet bli annat än tragedi.

En barndom av lögner

"Det är ingen märkvärdig roman, om man ser till ramen. Det handlar om en uppväxt, om hur det är att vara barn, att få struktur på det töcken som är världen", konstaterar Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström när han läser Ordbok av Jenny Erpenbeck.