En berättelse som förändrar

Att läsa Monika Fagerholm är att lära sig ett främmande språk, skrev någon recensent apropå hennes hyllade nyutkomna bok. Det är en annan värld Fagerholm skapar, filmiskt visuell och varsamt klippt med lager på lager tidsperspektiv, komplexa karaktärer och ljusdunkla scener. Men det är inte för att språket i sig är främmande som den fantastiska Trakten någonstans i finlandssvenska Finland vecklar ut sig som en knölig karta för läsaren att söka utmäta med sina thrillerläshungriga ögon. Nej, det är genom omtagningarna och nystandet i olika perspektiv på samma onda bråda dödshändelser som hände sig i Bule träsket på sextiotalet då tre ungdomar fick sätta livet till som läsaren får uppleva hur språket med sina myter och omkväden lever oss. Det upprepar sig, har satt spår, som trilskande tankegångar från förr som mal runt i hjärnan inför livsavgörande beslut "Döden i henne, jag fascineras av döden i henne", och vidare till schlagersångers eller ramsors snurrande: "i fjol så gick jag med herrarna i hagen". Det är hur språket får oss att bli, eller finns där att ta spjärn emot för att bli någon annan, som gör det Fagerholmska berättandet så speciellt. Det går inte att komma undan sin historia säger Fagerholm, men också, som den unga Johanna i boken säger "man tror att man har en historia och så har man en annan". Det är ett djupt suggestivt berättande som förändrar läsaren på riktigt. Glitterscenen är den fristående fortsättningen på Den amerikanska flickan som kom 2005. Då var det flickorna Sandra och Doris på botten av en tom bassäng i den dyigare delen av skogen som stod i centrum för den rafflande storyn, nu är det trettioåriga prästdottern Maj-Gunn i kiosken på torget och städerskan Suzette som är Glitterscenens starkaste karaktärer. Kvinnorna är omaka, lika stor och kraftfullt livsbejakande som Maj-Gunn är, lika depressivt livsförnekande är Suzette, trots "potentialen!". När den gemensamma berättelsen från deras hemtrakt nystas upp igen visar den på gränser som överträtts när den andra inte förstått det, Maj-Gunn på kyrkogården "den glada Skökan, hamba hamba" och önskningar om att den andra ska vara som förr får nya gränser att korsas "Scarcedaledieten, den hade gjort henne en annan". Men Fagerholm psykologiserar inte, som läsare får man ana vissa tragiska händelser för de trasigaste karaktärerna, det som avgör ens framtidsutsikter är ändå något annat. Det har mer att göra med hur man kan framkalla sin egen glitterscen i sig och stå ut med att den blivit solkig och vissa drömmar och längtan måste bytas ut. Liksom för att säga att ibland måste man lämna delar av sin historia bakom sig för att kunna få en ny, och då kanske också få en annan kärlek till sig själv och andra.