En bokbitens bekännelser

Befann mig i Stockholm några alltför få dagar i förra veckan. Hade knappt funderat på det men det var ju ? herre Gud! ? faktiskt flera år sedan jag var där senast! Omständigheterna kan ju bli så där. Knappt utan att man tänker på det. Men man kommer snabbt in i huvudstadssvängen och navigerar fram mellan de på förhand överenskomna mötesplatserna, diverse näringsställen samt butiker av någorlunda skarp kvalitetsklass. Och när det bara återstod några timmar innan lågprisplanet hem skulle lyfta, så upptäckte jag att det ju faktiskt var på Mäster Samuelsgatan som jag befann mig. Och se ? där låg ju Akademibokhandeln och varför då inte gå in där då? Jo: därför att då brukar det bli så att jag går ut därifrån, efter att ha inhandlat bortåt 20 böcker eller mera. Det är nämligen något narkomaniskt med mig och välsorterade boklådor. Jag kan bestämma mig för att bara gå in och titta. Och det kan jag också klara av. I alla fall de första metrarna innanför dörren, lika med de första minuterna bland boktravarna och hyllorna. Därefter styr jag, som i trance, i väg mot avdelningarna för film, musik och amerikanska romaner och/eller deckare. På originalspråket engelska, givetvis. Det är där som jag ofta har sett till att kreditkort har fått vingar och att plånboken varit mycket lättare när jag gick ut, än när jag kom in. Samt att jag själv varit tungt lastad med bokkassar, fyllda av böcker som jag bara MÅSTE HA. För att alls kunna leva vidare. Så där har det varit ute i världen också. I New York eller Chicago eller Portland eller London eller någon annanstans. Ofelbart har jag tagit sikte mot någon bokhandel och sedan kunnat stanna kvar i dessa Barnes & Noble, Borders, Strands, Dillons, Powells, Mysterious Bookshop, Murder In the Store eller vad de nu har hetat ? i flertalet timmar. Samt sedan lämnat dem. Stapplande och tyngd av påsar, eftersom det naturligtvis varit helt otänkbart att jag skulle låta sända hem paketen till Sverige med post. Nej, jag måste genast få tillgång till böckerna jag köpt (utomlands alltid till priser som varit löjligt låga jämfört med de man hade fått betala i Sverige) och då har jag gärna riskerat övervikt på planet hem (vilket för övrigt aldrig har hänt), bara för att själv få frakta dem. Men ? det här beteendet har blivit någorlunda bättre nu (i sanningens namn har det också innefattat cd-skivor, videofilmer och på senare år även dvd-filmer ? och tidskrifter, högar med tidskrifter!) och numera (fast det kanske var därför som det är några år sedan jag besökte Stockholm? Hmm. . . ) klarar jag av att till och med gå förbi en eller annan bokhandel. Om jag tittar rakt fram och inte mot skyltfönstren, i alla fall. Jag jobbar på det här. Aktivt. Fast inte den här gången. Nej, nu var det så länge sedan jag var i Stockholm (jag har handlat på postorder i stället och det är marginellt bättre för då slipper man utsättas för den formliga fysiska närkontaktsfrestelse som det innebär att kunna ta tag i och lyfta och titta och till och med lukta på böcker & cd-skivor & dvd-filmer & tidskrifter) och jag kunde ju ändå inte stanna så länge och, ja ? VAD FAN! Jag gick alltså in. Samt noterade genast att här hade man byggt om. Men jag hittade i alla fall några bord lastade med någorlunda nyinkommet material och plötsligt (jag svär ? jag vet inte hur det gick till!) så stod jag med en bok i handen och höll på att lyfta undan en hög för att komma åt en annan. Och de två böckerna köpte jag. Fast INTE några flera! Även om jag, när jag hittat fram till avdelningarna för musik och filmböcker (de amerikanska romanerna och deckarna i original gav jag upp om; undvek; brydde mig inte om ? vad ni vill!) lätt lokaliserade säkert 15?20 andra volymer som jag länge tvekade om det skulle kunna gå att leva vidare förutan dem. Men det gjorde det väl. Åtminstone en eller annan stund (det finns ju, som sagt var, postorder eller köp över nätet också). I alla fall: de två böcker jag inhandlade visade sig vara veritabla klipp (jag börjar bli rätt bra på det här vid det här laget) och de hette Down and Dirty Pictures ? Miramax, Sundance, and the Rise of Independent Film av Peter Biskind (Simon and Schuster; USA, 2005) och Sing My Way Home ? Voices of the New American Roots Rock av Keith och Kent Zimmerman (Backbeat Books; USA, 2004). Biskind skriver om hur den amerikanska från stora filmstudios oberoende filmindustrin växte fram, med rikhaltiga exemplifieringar och roliga anekdoter samt med speciellt fokus mot bolaget Miramax, som styrs av den auktoritative Harvey Weinstein, som har klara likheter med gamla Hollywood-bossar som Harry Cohn, Adolph Zukor eller Samuel Goldwyn. Även den enorma betydelse som den av Robert Redford startade Sundance Film Festival har ägnas stort utrymme. Och så alla dessa intervjuer och depescher om inspelningar och omständigheter kring desamma, som jag bara älskar! Bröderna d bok visade sig vara en om möjligt ännu bättre kompis i nöden. Här står det om musikaliska hjältar som Gram Parsons, Lucinda Williams, Chip Taylor, Mickey Newbury, Rodney Crowell, Joe Ely, Kris Kristofferson, Jimmie Dale Gilmore, Steve Earle, Neko Case och ytterligare många. Färgstarkt och personligt skrivet. Mycket initierat och intervjuerna/presentationerna av dessa män och kvinnor verksamma inom den alternativa country/rock?n roll branschen sjuder av den passion som bara riktiga fans (som bröderna Zimmerman, samt ni och jag) är innehavare av. Katten Malin stannade förresten hemma och struntade (nej, det senare gjorde hon väl ändå inte) i att jag for bort några dagar. Men hon jamade väldigt välkomnande när jag kom igen och hoppade genast upp på mina axlar och läg där och spann. Belåtet. Till nästa gång: Lev Väl. Och glöm inte att det i morgon onsdag är 60 år sedan det nazistiska utrotningslägret Auschwitz befriades. Glöm aldrig det.