Det går inte att läsa Oksa Pollock och den magiska värld den franska författarduon Anne Plichota och Cendrine Wolf skapat utan att hela tiden få bilder av händelser, fenomen och karaktärer som befolkade J K Rowlings värld. Det är bara det att Plichota och Wolf långt
i från är lika skickliga som Harry Potters skapare. Men mer om det senare.
I bok nummer två blir Oksa Pollocks mänskliga vän Gus intavlerad. Det innebär kort och gott att han sugs in i tavla där läsaren möter ytterligare en ny värld befolkad av ett stort antal varelser. Intavlering är ett straff för onda där man likt en skärseld får vandra och möta ett stort antal faror innan man kan återvända till sin egen värld igen.
Nu är det bara så att Gus aldrig skulle ha blivit intavlerad. Det straffet var avsett för ärkeskurken Orthon McGraw och eftersom fel person blivit intavlerad har det onda börjat härska över det goda. Illviljor har uppstått och Hjärtrotaren har hamnat i coma och måste förintas för att rädda världen/världarna. Oksa Pollock och andra allierade med rötter i landet Edefia, kallade ”De Utjagade”, kommer Gus till undsättning och det är i stort huvudintrigen i boken.
Det finns också en begynnande kärleksintrig, där Oksa slits mellan kärleken till vännen Gus och den vackre, mystiske Tugdual samtidigt som Oksas pappa Pavel tvingas utveckla sina magiska krafter och fienden Förrädarna växer sig allt starkare i den yttre världen.
Precis som i första boken finns embryon, idéer och uppslag som kunnat bjuda upp till dans. I stället bjuds en ganska tråkig historia, kryddad med oändligt många detaljer och varelser som bara förvirrar.
Huvudkaraktärerna är fortfarande hopplöst endimensionella. Oksa Pollock briljerar kanske inte lika mycket med sina magiska förmågor i denna bok, men hon är fortfarande för perfekt för att bli en spännande hjältinna att följa i ytterligare tre böcker om inte författarduon tänker om. Varför ska läsaren följa hennes yttre kamp när hon fortfarande är så anonym? Hon saknar inre kamp och utveckling.
I den första boken var Gus ett litet hopp om en mer komplex karaktär. Tyvärr faller den förhoppningen platt. I Oksa Pollock – De vilsnas skog framställs Gus som en trist, svartsjuk, gnällspik, vilket inte är särskilt upplyftande
i närmare 400 sidor.
Nej, inte ens hotet från Förrädarna, som med girighet och makthunger, drivit ut de ”goda” ur landet Edefia och nu jagar dem
i Utsides-världen, känns trovärdigt. För vem ska man sätta sitt hopp till när läsaren nästan aldrig kommer karaktärerna in på livet så att de blir trovärdiga, trots den magiska inramningen?
Den första boken om högstadietjejen Oksa Pollock blev ett fenomen bland franska ungdomar och boken såldes till ett
20-tal andra länder. Frågan är om författarduon lyckas hålla kvar sin läsarskara
i den serie om fem
författarna har kontrakt på. Gissningen är att det krävs mer än att slänga ner en mängd olika figurer, världar och magiska förmågor, röra om och hoppas på att häxbrygden fungerar.