En djupdykning i skräckens världar

Konstnären och författaren Leif Holmstrands senaste bok är en djupdykning i skräckfilmens världar. Här fortlever döda barn, pojkvänner bara måste mörda sina konstiga flickvänner och flödande smittsamma kroppsvätskor möter tillgivenhet i hemmets lugna vrå. "Inseminoid// Genom ett transparent plaströr/pumpas/ stora klumpar ljus marmelad/ in i mamma,/ som blir farlig." Precis som i skräckfilmen så är Holmstrands världar surrealistiska; bakom ett vanligt ansikte lurar ett annat ansikte, mor är inte bara rar utan kan förvandlas till ett monster. I boken varvas Holmstrands analys av passager i olika filmer med egna dikter, prosalyriska berättelser och korta snapshots. Materialet spretar, men tematiska spår känns igen från tidigare böcker. Barndomens öppnande av världar. Familjen eller institutionen som den väv av öglor som lätt förvandlas till ett snärjande garn. Den ambivalenta sexualiteten; ibland skamfylld, ofta kraftfullt sprängande. Jag läser Vid mardrömmens mål som delvis en process som fortfarande pågår. Här finns materialet som reser frågorna: hur kan man förstå skräckfilm? Vad erbjuder filmerna oss förutom skrämselhicka? Vilka bilder etsar sig fast på näthinnan, och vill in, bakom pannloben? Bokens hållning är inte att presentera en mening eller betydelse för skräckfilm eller att förklara varför vi är så fascinerade. Snarare visar den fram en sönderdelning av intrycken och låter läsaren göra syntesen själv. Det fungerar, även om jag mer gillar Holmstrands dikter och prosalyrik än när han drar texten mot analyserande essäistik som inte blir lika personlig. Jag fattar poängen med att skräckfilm både bekräftar status quo och rymmer en subversiv potential med möjlighet att påverka oss på djupet. I utkanten av normen kan möjligheterna för att utmana den finnas, såväl i subkulturer som i populär- och finkulturens mindre vanliga filmer och uttryck. Jag känner mig själv dock pinsamt träffad som mainstream i att jag knappt sett en handfull av de filmer Holmstrand hämtat inspiration från, och undrar om det är därför jag inte kommer lika nära hans text som jag brukar göra. Kanske måste jag helt enkelt se mera skräck för att uppleva det viktiga och inte bara förstå det: "/.../ Det finns ett tyst språk som agerar ut sitt raseri inuti det högljudda, inuti det repressivt orkestrerade, en del av bilden som i hemlighet är större än vårt synfält som gror inom oss och under världens hud."