En fantasifull anrättning

Objekt, som ju är en form av skulptur, är sprungna ur dadaismens sekelgamla idéer (apropå diskussionerna om samtidskonst) att konstens uppgift är att utmana vaneseendet. Marcel Duchamp myntade begreppet "Objet trouvé" - upphittat föremål, på engelska "ready-made", om sin flasktorkare. Han inte bara hittade sina objekt utan tillverkade dem också genom att kombinera ihop olika föremål till nya utsagor. En hamsterbur fylldes med sockerbitar, ett cykelhjul monterades på en pall eller ett franskt fönster presenterades som Fransk änka. En språklig lek med engelskans "french window" som i hans händer blev "french widow". Neodadaismen är en tradition bland många i vår samtida konst men inte den enda som många nyfrälsta tycks tro. Mikael Åberg leker med vårt vaneseende på ett humoristiskt och tilltalande sätt. Basketkorgen eller ishockeyburen i en slags rottingvariant vänder på begreppen och leder mina associationer mot nykolonialistiska turismexcesser. Chokladfontänen på teakbordet, i tidig sextiotalsstil med svängda spinkben, dryper av bryléfärgad kräm som rinner över alla bräddar i ett evigt kretslopp, liksom en sinnebild för uppväxtårens alla fantasilösa söndagsmiddagsdesserter. En bit därifrån står en liten gubbe täckt av brylésås nedsjunken till knäna i den gula sörjan och trevar efter det igenstockade avloppet i skulpturen Högtryck med en stör. Det är kanske samme man som kommer hem efter en hel dag i bryléträsket och är "SÅ JÄVLA SNÄLL" att han tvingas sätta upp det i klartext på en vägghylla för att få lite empati. Åbergs tvådimensionella bilder är mer målningar/collage än utannonserade teckningar. De ser ut som det brukar göra nuförtiden, anstrukna av ett lätt naivistiskt collageartat bildbyggande. Konsthistorikerstöten Ernst Gombrich lanserade en teori som bygger på schema och justering som behandlar just detta fenomen. Gombrich försökte förklara varför bilder så lätt liknar varandra under en viss epok, trots att den förmenta utgångspunkten för konstutövningen var strävan efter originalitet. Han konstaterade att det finns ett flockbeteende hos oss som gör att vi, andra föresatser till trots, anpassar oss efter vad vi tror ger oss bekräftelse i för konsten tongivande kretsar. Det gäller både arrangörer som utövare. Det är därför vi sällan få se det verkligt originella. Åberg sällar sig till flocken och leker ömsom med serietecknarens och smetmålarens formspråk där färgen blir mer en förströdd färgläggning än ett koncentrerat måleri. Som förfrämligande inslag målar han in cementblandare, klotgrillar, boxare och tomtar som bildvitsar i sina collage. Det är kanske roligt vid första påseendet men den effekten förloras ju på samma gång man tar del av vitsen. När det dessutom saknas hantverkskvaliteter i bilden så försvinner ju fascinationen och bilden dör. Överraskningseffekten i ett skämt fungerar ju bara en gång. Som en markör för samtidskonst får man förmoda har Åberg, för bekräftelsens skull, även tagit med en dvd-loop i sin utställning. Den tillför ingenting men låter oss förstå att även han behärskar moderna medier. Trots dessa invändningar tycker jag att Mikael Åbergs utställning är en fantasifull anrättning i synnerhet vad objekten beträffar.

En fantasifull anrättning

Efter sommarens visuella vattvälling på Konsthallen i Luleå inleds höstsäsongen med mer närande anrättningar. Först ut i Konsthallen visar Mikael Åberg objekt och teckningar.