En fröjd att se och lyssna på

På torsdagskvällen fick Luleå äran att vara premiärstad för den utsålda Julkonserten 2009, som bygger på de tre skönsjungande schlagerdamerna Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldéns julskiva Our Christmas från förra året. På scen har de dessutom hjälp av en annan Melodifestivalveteran i form av Måns Zelmerlöw. Att marknadsföra föreställningen som en liveversion av skivan är dock att förringa den rejält. Där skivan är platt och intetsägande, blir de tre S:en på scen sällan tråkiga. Det är en fröjd att se men framför allt att lyssna på - stora salen passar perfekt för den här sortens arrangemang och det åtta man starka kompandet kommer onekligen till sin rätt. De fyra huvudpersonerna som samsas om scenen är enastående sångare, och får alla chansen att glänsa både i finstämda solonummer och lustiga gruppframträdanden. Dessutom har humorn fått en framträdande roll, utan att för den skull dra ner musikupplevelsen. Damerna tävlar om Måns gunst medan 23-åringen själv axlar rollen som spelevink och kommer indragande med ett lyckohjul som tvingar Shirley att steppa och Sonja att sjunga falskt. Det gör inte så mycket att det känns en smula inövat och fånigt mellan varven, för köper man biljett till en sådan här julshow är det väl lite vad man får vänta sig. Jag är normalt mycket skeptisk mot tillställningar som kostar över femhundralappen och involverar fyra schlagerartister, men i det här fallet är jag benägen att medge att det faktiskt är en prisvärd show. Bara en egentlig invändning finns - vem bestämde att Fairytale of New York, världens kanske sorgligaste jullåt, skulle bli ett euforiskt dansnummer? Så gör man inte mot The Pogues.

En fröjd att se och lyssna på

Det är alltid spännande att se en premiärföreställning, för det är omöjligt att veta vilka förväntningar som är rimliga.