Som Barnhemmet (4 i betyg) i regi av spanjoren Juan Antonio Bayona, som är en smygande suggestiv och rårivet ruggig berättelse om ett barnhem, för länge sedan och nu, som ofelbart sätter i gång känslor av ångest och desperation, skuld och vanmakt hos tittaren.
Gillar man filmer om dystra gamla hus, med knarrande dörrar som oväntat öppnas och högljutt stängs mitt i natten - så gillar man prickfritt den här filmen. Otäcka barn och ännu otäckare anställda vid barnhemmet. En psykologiskt stringent ryslighet, med tydliga ekon från producenten Guillermo del Toros (Pans hemlighet) filmer. Andhämtningsansträngande, rentav.
American Crime (4 i betyg) är en betydligt mera handfast historia, som skräms på ett mera beslutsamt än subtilt sätt. Eftersom den utger sig för att vara helt autentisk.
I mitten av 60-talet lämnades de två systrarna Sylvia och Paula för att bo hos den singelboende sjubarnsmamman Gertrude, lokaliserad mitt ute i det amerikanska hjärtlandet.
Gertrude visar sig vara en svårartat labil person som snart utser Sylvia till solitär syndabock för diverse anklagelser, som hon dock är helt oskyldig till. Mardrömmen har bara startat och utan att förfalla till någon våldsspekulativitet är Jimmy O´Havers film synnerligen effektivt obehagsframkallande.
Catherine Keener gör rollen som den olycksbådande Gertrude och Ellen Page (Juno, Hard Candy) spelar Sylvia. Båda två helt utomordentligt minnesvärda. Titta på egen risk.
Senaste meningen kan appliceras även på Morden vid Wolf Creek (4 i betyg), som förmodligen inte i någon större utsträckning används som turistmagnet av Australiens myndigheter.
Här finner vi den outslitlige skräckfilmsarketypen ”den till synes hygglige men komplett vansinnige outbacks-psychon långt ute i ödemarken”. I fullständig frihet.
De som här råkar ut för pervot, i närheten av meteorkratern Wolf Creek rejält isolerat ute i öknen, är en trio naivt omisstänksamma ungdomar.
Det brukar det ju vara, i den här speciella filmgenren. Men det här är onekligen utfört med osviklig finess och personligen skulle jag inte ens reflektera kring en biltur i ödemarken, efter att ha sett Greg Mc Leans ångest- och ärkeläbbiga film.
Avslutning i höst-Halloween mörkret med två garanterade skräck-karamell klassiker av den diaboliske Roman Polanski; numera tyvärr associerad med helt andra saker än främst kvalitetsfilm.
Rosemary´s Baby (5 i betyg), efter Ira Levin´s roman, såg jag första gången för 40 år sedan och har därefter regelbundet utsatt mig för. Den skrämmer mig kanske inte lika smällfett som 1969. Men inte långt ifrån.
Numera är det roligt att notera detaljer som man kanske inte tänkt så mycket på tidigare. Gott om gamla fina amerikanska birollsskådespelare i assisterande roller: Patsy Kelly som en irriterande granne, Elisha Cook Jr som pedantisk vicevärd, Ralph Bellamy som en farbroderligt fryntlig (till synes...) äldre läkare samt en ung Charles Grodin som en yngre dito.
Inga mobiltelefoner i sikte. Alls. Huset i New York där handlingen i filmen utspelar sig heter ju i verkligheten The Dakota och det var där som John Lennon bodde samt, tiotalet år senare, mördades utanför.
Och scenen där Mia Farrow ser sin baby i vaggan (utan att vi andra gör det) är fortfarande, i William Frakers exakta foto och all sin enkelhet, fruktansvärt skräckinjagande.
Det är alltså Rosemary´s Baby jag allra främst rekommenderar som osvikligt film höst-mys.
Men jag slänger in en brasklapp även för Hyresgästen (4 i betyg), från 1976, där regissören själv gör huvudrollen som den nye hyresgästen i ett ovanligt påträngande parisiskt hyreshus, med Melvyn Douglas som barsk hyresvärd, Shelley Winters som nosig vaktmästare och Isabell Adjani som vacker väninna till den hyresgäst som Polanski efterträder.
Råklibbig kväljande kvalitetsskräck. Ingen av Polanskis mest kända filmer men en av hans allra mest stilrena och bästa.
Och sist av allt: en vederbörligt mörk, ruggig och mycket otrevlig Allhelgona och Halloween!
Vad annars?