En helhet av tro och musik

Märkligt hur helheten tro/musik kan bli så mycket större än delarna. Gabriel Faurés Requiem, en modern europeisk klassiker inom den religiösa musiken, mötte några av vår psalmboks käraste klassiker, som Blott en dag ... och Härlig är jorden, i Luleå domkyrka inom ramen för Allhelgonahelgens minnesgudstjänst, med tända ljus och prästerliga ord på vägen. Psalmernas enkla karaktär som bärare av troskyldig svensk fromhet förhöjdes på ett undersamt sätt av Bibelns latin i fransmannen Faurés tonsättning, lika sofistikerad som klarögt ljus; Luleå Domkyrkas Motettkörs väl inövade sång kontrasterade på ett rörande sätt mot menighetens lågmälda insatser i psalmerna. Med gudstjänsten som bakgrund kom framförandet av requiet att handla mer om kyrkomusik än om konsertmusik, att låta mer "svenskt" än europeiskt. Det anknöt naturligt till vår protestantiska, okonstlade sångtradition, som vi känner den i allt från våra folkkära tonsättares hymner till Frälsningsarméns sånger. Erik Ståhlbergs kraftfulla baryton berikade requiet med genklanger ur en lång, lysande tradition av svenska sångpredikanter, medan Eva Plumppus fläckfria sopran - i slagnumret Pie Jesu - fullkomligt skarvlöst infogade sig i konserthusens och operascenernas moderna internationalism. Litet synd var det att herrstämmorna i sina glesa insatser klingade aningen kraftlöst, men Motettkören gjorde bot för det genom en tät och nyansrik tuttiklang. Nog märks det att vi i vårt ibland minst sagt svagkulturella Norrbotten har tagit just körsången till vårt hjärta. Konserten/minnesgudstjänsten blev för en ljus stund i söndagseftermiddagens mörker ett klingande bevis för att tron, i vår både trolösa och svekfulla tid, likt kärleken besegrar allt .