Utanför var det en välbesökt loppmarknad, men inne på Kulturgården i Gammelstad var det som det hände massor med grejor, i lördags.
Rättare sagt: varje lördag i sommar, utom på midsommardagen, utbryter det livemusik i ett antal timmar där. Endera utomhus eller inomhus, där det också är konstutställningar, eller som i lördags - både och.
Det är musikern, konstnären och konsertarrangören Elin Alexandra Sundström som egenhändigt har fixat detta i den gamla byggnaden på Lulevägen 10 i kyrkbyn som kallas för Kulturgården. Och hon har bakat det andlöst goda fikabrödet också (vem som bultat ihop palten samt ordnade till mackorna glömde jag att specifikt kolla men hon hade säkert ett och annat att göra med dem också).
Gott om folk som satt och fikade och åt och lyssnade och tittade och hade det allmänt mysigt och bra i den lätt omväxlande väderlek som rådde (ibland strålande sol, ibland molnigt och piskande vindar, ibland även någon regndroppe).
Kulturella utbrott som detta är ju alltid uppskattade samt behövliga och för min egen del kan jag bara helt uppriktigt hävda att det här verkligen var en extremt trevlig lördagseftermiddag. Såväl utom- som inomhus.
Två av akterna höll sig utomhus medan de övriga två valde att förlägga aktiviteterna inomhus. Hanna Lindgren, ung tjej hemmahörande i kyrkbyn, startade och sedan den inledande blygheten släppt blev hon gradvis allt säkrare och imponerade bakom pianot med både egna sånger och covers som Stand By Me och Proud Mary; den senare i en hotfult långsam, framrullande version.
Bo Selinder, som använder sig av listigt lustiga och trixigt tramsiga texter som förmodligen skulle kunna få självaste Owe Thörnqvist att uppskattande riva sig i skäggstubben, blir bara allt säkrare i sitt sceniska uttryck och förresten kan vi väl också vara helt överens om att det skrivs alldeles för få sånger numera som heter Den hemstickade tröjan?
Men sånt fixar Bo Selinder, som för övrigt gitarrkompades skickligt av Andreas Eriksson och vars repertoar även inkluderade Grabbarna på fjärde kompaniet (stilfullt lumparminne av en som aldrig själv utfört någon militärtjänstgöring), Tomater (där han rimmade det ordet med "moderater"), En fylleserenad till dej, samt en sång om ett Happy Meal och annat som konkretiserade sig som "smutstvätt i ödets centrifug", som mannen själv så snyggt formulerade det aktuella läget.
Därefter tryckte vi ihop oss inomhus och fascinerades av det enorma folkmusikaliska swing-sväng som utvecklades av kvartetten Evighetens orkester.
Där handlade det om ett fullständigt dödligt utspel, av Balkan-musik snitt, sång på finska, vilda tango-toner från Petter Alatalos dragspel och Samuel Lundströms fenomenala fiol och så även en romantisk tribut till Elin Alexandra - också.
Bonnes Band, efter gitarristen Lars "Bonne" Bonnevier, utminuterade pålitliga och stadigt bultande beats där Björn Sjöö bland annat spelade steel gitarr (iförd Foppa-tofflor), och så fanns Tommy Skotte på ståbas samt Mats Danell bakom trummorna (fast brorsan Nisse klev också in och rev av ett stort solo).
Allt detta + även återkommande tut i luren från mannen som även såg till att den som så ville försågs med god rökt strömming.
Och som alltså redan påpekats: ihärdigt trivsamt. Alldeles hela tiden. Och vi är allesammans säkert välkomna till Kulturgården igen; förslagsvis den 9 juli, då den grupp som Elin Alexandra Sundström medverkar i själv premiärspelar där - Liv It’.
Rolf Nilsén