Det har hänt förr: ”Mitt livs melodi” är utan tvekan en uppföljare till ”Avgörande ögonblick” från 2015. Den här gången har dock musiken gjorts än viktigare. Som på en dansbana upptar en livs levande orkester i svart ena kortsidan av arenan. Det är en helt central förändring då musiken kan interagera med texten både på ett subtilt och tydligt sätt, och musikerna ingå i scener som kräver rörlighet.
I övrigt är mycket sig likt från 2015. Teatern har efterlyst livsavgörande berättelser. Precis som då utgörs arenan av en grå matta och publiken sitter på tre sidor runt om, den fjärde är som sagt nu orkesterns.
Sex stolar är reserverade för ensemblen som turas om att ta roller. Rasmus Lindberg är regissör. Är det rent av inte nästan vådligt att våga göra om äventyret som föll så väl ut förra gången? Och ja - utan de starka berättelserna och dess ljudspår hade det varit svårt att lyckas så väl som teatern gör.
Det här är också dramatik som är så förbunden med platsen att jag har svårt att se den sättas upp någon annanstans. Dialekterna, i första hand dess melodi, är till för oss som känner till dem och erfarenheterna grundar sig i platsen berättelserna kommer ifrån.
Den här gången är det även lättare att identifiera människorna bakom historierna. Det finns till exempel kanske inte så många brottare i Haparanda som tagit VM-guld eller violinister från Damaskus som bor i Pajala? Också det kan upplevas vådligt men kanske är det vår tid, när var och en kan skapa publikt scenrum åt sitt liv via internets kanaler, som gör det möjligt att ta offentlig plats utan överdriven rädsla?
Inte heller den här gången går det att nämna alla av de 28 berättelserna, men som vanligt är det de i förstone kanske små berättelserna, fastnar först. Till exempel den om kvinnan som efter att i barnaåren sjungit det enda hon kunde i söndagsskolan, Alice Tegnérs ”Bä, bä vita lamm”, för full hals när alla de andra sjöng en psalm och sen aldrig vågat ta kontakt med en kör.
Givetvis gör även de påtagligt plågsamma berättelserna intryck. Två av dem handlar om kvinnan som bryter upp - och mannen som hotar att ta sitt liv, eller gör det, när hon går. En annan om mannen som varit mobbad och hunsad hela sitt liv. En despotisk patriark, sju syskon, självmordsförsök, incest och självmord: ”They hurt you at home and they hit you at school”. ”Working Class Hero”av John Lennon är ett av ljudspåren till hans liv.
Andra har textrader av Kleerup, Dahlgren, Thörnqwist att återvända till. De är vår profana tröst, snarlika bibelord. Och nej – vi bryr oss inte om mannen eller fadern. Det är den som berättar som har tolkningsföreträdet.
”I´m a rock, I´m an island”, Simon and Garfunkel, kunde ha varit föreställningens final. Men så var det isbrytarna vid kaj, Atle och kärleken. För att få uppleva sig vara älskad på riktigt drar också som ett stråk genom ”Mitt livs melodi” och Atle ligger i Luleå, en stad där drömmar om kärlek, hundar och sjömanskap kan bli verklighet.
Och då Atle ligger vid kaj ligger den nära disponentvillan där en dramatiker från Luleå växte upp. När ljusen släckts i salongen och en modell av lilla Atle med full belysning går runt på nedersta raden går det helt enkelt inte att låta bli att tänka på honom - också han har gett sin egen berättelse åt oss på den här teatern. En hyllning i stjärnbelysning till Luleå och Staffan Westerberg.