En i huvudsak usel show

I huvudet på Bergqvist och Sauk
Medverkande: Stefan Sauk och Kjell Bergqvist
Lördag, kl. 19.30
Lärkans Aula, Luleå

Kjell Bergqvist och Stefan Sauk har känt varandra i snart 30 år och känner sig nog som ett riktigt radarpar. Att de är två av Sveriges elakaste och råaste komiker, kan man tänka sig att de tänker. Det är en riktig machoduo (för att inte säga manschauvinistisk) som underhåller och siktet har de ställt in på den svenska politiska korrektheten (typ feminism) och diverse annat som gör dem förbannade (typ skatter).
Bergqvist och Sauk kallar det för en "pratshow" och pratet består av ett evigt dividerande och diskuterande som då och då mynnar ut i en ordvits (muslimer i Sunne, är det såna där Sunnemuslimer?), ett fult ord eller att någon av dem blir förbannade. För det mesta mynnar det inte ut i någonting alls.
De snubblar medvetet på orden (Moralia Borrelia eller vad hon nu heter) och kallar det humor, och det ena skämtet är tröttare än det andra. Det är en show där bratwurst är roligt för att ordet är kul i sig självt - trots att det saknas ett sammanhang med poäng.
Vidare kan man bara spekulera i hur det gick till när de skrev in en "hon ba?, å ja ba?, å dom ba?"-rap i manuset. Vad krävs det väl inte för iakttagelseförmåga för att kunna härma kidsens språk och svänga så där med armarna - det är ju precis som i en hiphopvideo.
Alltså seriöst, det måste vara det mest stendöda skämtet på den här sidan om Peter Flack. Det, om något, borde vara ett skämt som aldrig, aldrig, aldrig mer får dras.
Men det absolut sämsta måste vara när Bergqvist och Sauk går in i diverse karaktärer. Dessa sträcker sig i humorväg ofta inte längre än till att säga "pinka" med finlandssvensk brytning. Det kanske låter kul på papperet, men tro mig, det är det inte i sammanhanget. Och poängerna blir heller inte roligare bara för att Bergqvist säger "min fju" i stället för "min fru".
Dessutom är de båda så långt ifrån Robert Gustafsson när det kommer till imitations- och karaktärskomik att det närmast är pinsamt i jämförelse. Vissa människor blir inte roliga bara för att de pratar med en annan dialekt, och vissa kan helt enkelt inte göra roliga röster. Med vissa syftar jag då alltså på Bergqvist och Sauk.
Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna uppskatta det här, jag trodde att det i alla fall skulle vara lite kul. Men jag hade fel.
Ett tag tänkte jag vara åtminstone lite snäll i den här recensionen, eftersom att det ändå gick hem hos större delen av publiken. Men det skulle jag inte kunna vara, för då skulle jag inte ha någonting att skriva om alls. Och så är det ju såklart inte heller mitt uppdrag att skriva om vad någon annan tyckte.
Fast vad spelar det egentligen för roll vad jag skriver, skratten kommer att fortsätta hagla i huvudet på Bergqvist och Sauk i vilket fall som helst. Det finns en plats på jorden, dit vill jag aldrig mer. Ångest.