– När jag började göra film på konstskolan,var det så enkelt att utgå från sig själv. Jag hoppas att mina upplevelser är så pass allmänna att andra hittar en klangbotten i dem. Jag vill varar ett prisma genom vilket man ser sig själv, säger Magdalena Dziurlikowska.
I projektet Mother of Pearl, som är uppdelat i tre filmer, utrönas både Magdalenas bakgrund och relationen till modern på flera sätt.
Dels genom en konstfilm där Magdalena Dziurlikowska gestaltar både sig själv och sin mor, men även i en dokumentärfilm där samtalet och intervjuer får ta större plats. I den tredje och sista delen berörs familjens flytt från Polen till Sverige i mitten av 1980-talet.
Intressant men omtumlande
Magdalena överöses dagligen av både tips och uppmaningar från sin polska mor.
Fast i filmerna blir det mer och mer tydligt att den kärleksfulla handlingen också bottnar i en slags överkompensation.
– Min mamma känner någon slags skuld över att vi lämnade Polen i mitten av 1980-talet och vill därför hjälpa mig med det lilla i livet, som markservice, förklarar hon.
Filmerna har en humoristisk underton. Igenkänningsfaktorn är hög. Men inspelningarna till filmerna har också varit tuffa.
– Det har varit en intressant och omtumlade tid. Mamma har varken hört sin röst inspelad eller sett sig själv på film förut, så hon har förundrats. Sen att få tala till punkt och också få mycket uppmärksamhet - det har varit ambivalent för henne.
– Jag ville att vi skulle diskutera det svåra, samtidigt som mamma väjde undan. Pappa ringde faktiskt efter en intervju, där jag bestämt mig för att pressa henne, och sa "jag vet inte om vi ska fortsätta med det här projektet för mamma är jätteledsen". Men tiden läker alla sår. Det blev bättre så småningom.
Projektet ledde faktiskt till att deras relation blev bättre. Åtminstone för stunden.
– Under tiden som vi arbetade med filmerna så förbättrades vår kontakt och jag vågade knappt andas för att det var så skört och för att inte störa processen. Men sen blev det som vanligt igen, svarar hon och skrattar högt.
Samtal med Felicia Feldt
Projektet är gjort i samarbete med Niklas Rydén och har pågått under olika perioder i ett års tid.
För att utreda relationen ännu mer, fanns även författaren Felicia Feldt på plats på Galleri Syster i går.
Tillsammans samtalade de med publiken om filmerna som visats och om deras egna erfarenheter. Felicia Feldt skrev för några år sedan boken Felicia försvann om sin uppväxt där hon starkt kritiserade sin egen mamma, barnuppfostringsförfattaren Anna Wahlberg.
– Vi hade en diskussion efteråt när jag visade filmerna i Stockholm i höstas och det var riktigt intressant.
Viktigt med relationer
Deras mödrar liknar varandra på vissa sätt, men skiljer sig på många andra, förklarar Magdalena.
– De skiljer sig som natt och dag. Felicia Feldts mamma var självständig och tycktes inte bry sig om att hon ryckte upp barnens rötter och flyttade. Men viljan att gripa in i sina barns liv på ett gränslöst sätt - där finns likheten mellan hennes mamma och min.
I höstas kom de inte fram till något speciellt i diskussion. Men det är inte planen heller. Istället beskriver Magdalena samtalet med Felicia Feldt som både bra, öppenhjärtigt och fyllt med mycket av skratt.
– Vi berättade om våra erfarenheter och publiken hade en del frågor. Vi möttes i samtalet, förklarar hon.
Hur viktig är relationen mellan mor och dotter?
– Jag tror att den är jätteviktig, det är den personen jag upplever att man står närmast i början av sitt liv, under mycket formbara år.