En katedral av sång

Tillit och förtröstan, alltså tro, är vad musiken vid sällsynta tillfällen förmår väcka hos oss åhörare, mer än någon annan konstform. Körkonserten med Erik Westbergs vokalensemble och Lars Nilsson, orgel, blev ett av dessa tillfällen. I Luleå domkyrka gavs en upplevelse av musikaliskt mästerskap som rörde våra hjärtan. Programmet med svensk och baltisk kör- och orgelmusik var väl sammanhållet, helt kongenialt med ensemblens och Westbergs absolut kontrollerade, dynamiska framförande, såväl klangligt som linjärt. Publiken var gripen utöver det vanliga och gav med sin koncentration ett värdigt gensvar på en musiksatsning av stor resning. På konsertaffischen var rubriken Sverige - Baltikum, underrubriken "Körsång som folklig kraft", något som stämmer väl på den svenska och ännu bättre på den baltiska körtraditionen. Det är snudd på magiskt att dessa små länder i norr fött fram kompositörer med sådan känsla för det kollektiva vokala uttrycket, för den djupa folkliga gemenskap som körsången utgör. På en grundval av högst olika texter från tusen år byggdes i kyrkorummet en katedral av sång. Från Sverige var tonsättarna Sven-David Sandström och den unge Marcus Fjellström (f. 1979) representerade; Sandström med en 1700-talstext av William Blake; Fjellström med ett textcollage av "svarta poeter" som Edgar Allan Poe, Charles Baudelaire och William S. Borroughs. Fjellströms verk med "moderna" inslag som tal och viskningar kändes speciellt uppfriskande i ett program som i sin klassicistiska formstränghet ibland snuddade vid högtidlighetens och auktoritetstrons svala gränser. Det senare gäller inte minst solostycket för orgel, Stefan Lindbergs (f. 1958) Rapsodia - snyggt spelat av Lars Nilsson - med inslag av både fuga och kontrapunkt. I sin behärskade framtoning med solid bas i det tonala kände det litet väl anonymt. De baltiska inslagen var lika varierade som imponerande. Äldre kompositörer som Arvo Pärt och Veijo Tormis spände över vida register, inte minst Tormis i sin utsökta tonsättning av Viivi Luiks diktsvit Sügismaastikud (Höstlandskap, 1964). Och letten Peteris Vasks Dona nobis pacem (Ge oss frid) sammanförde kör och orgel i ett dynamiskt slutnummer på en konsert med gudomlig kraft.