En oförliknelig lirare i keps har lämnat oss
Kepsen av för en lirare med keps - och massor med språklig stil och medmänsklig känsla. Stig "Slas" Claesson, död vid 79 år.
Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i och ströläser, mer eller mindre flyktigt, en bunt med dagstidningar som ska vidarebefordras till pappersinsamlingen.
Katten Malin ligger ihopkrupen på sin stol och ute är det mörkt men bara lite kallt.
Radion är på och nu är det nyheter, i kanalen som heter P 4.
Man toppar den här nyhetssändningen med detta:
– Författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson är död, han avled på fredagskvällen i Stockholm i en ålder av 79 år.
Jag hör vad nyhetsuppläsaren säger. Och den första reaktionen är att jag då blir uppriktigt och väldigt ledsen.
Uppväxt på Söder
Jag hade i och för sig inte någon personlig relation till ”Slas” (den pseudonym som barndomskompisen, från den gemensamma uppväxten på Söder i Stockholm, författarkollegan och livslånga vännen Per Anders Fogelström gav honom i början av 50-talet när de bägge samarbetade i gamla Folket i Bild).
Intervjuade honom aldrig. Han var aldrig så pigg på sånt. Ställde upp
ibland. Men mera sällan.
Men liksom så många andra hade jag, en bitvis väldigt stark, relation till ”Slas” via hans böcker. Och det blev ju några sådana genom åren; från debuten 1956 med Berättelse från Europa och till det som kom att bli finalen 2006, Godnatt fröken Ann.
Drygt 80 böcker, faktiskt. Närmast ofattbart många. En del rätt tunna; häften mer eller mindre. Andra, den absoluta merparten i alla fall, väldigt korrekta böcker med ett sidantal på minst tvåhundra.
”Slas” levererade prydligt som ett schweizerur. I början på hösten varje år kom alltid en ny bok. Men, och det var det som fick en att på allvar förstå att något var fel, hösten 2007 kom det inte någon bok.
Det hade ju förekommit vissa illavarslande rapporter i pressen. ”Slas” blev faktiskt, otäckt nog, nedklubbad av någon okänd gärningsman, på sitt älskade Söder, för något år sedan och hamnade på sjukhus.
Nu var det kanske inte det han dog av. Men times are gettin’ harder och det måste ha känts hårt att bli nedslagen, i de kvarter kring Hornsgatan där han var en så ofelbart stor profil och igenkänd, sedan urminnes tider i stort sett, av ”alla”.
Med kepsen, cigaretten och den alltid lika forskande blicken.
Mot slutet hade han enligt uppgift bara ständigt ont av sina olika svåra krämpor. Mat kunde han inte heller få i sig. Allting var bara ett helvete.
Nitade dit orden
”Slas” kunde beskriva saker och ting. Sätta tumavtrycket på sånt som var viktigt. Med få men viktiga ord. Nita dit, i en eller annan mening.
Som i öppningen av novellen Julfrid, ur samlingen Ugnstekt gädda från 1964 där det heter så här:
– Det var på den tiden ingen hette Krister och ingen hette Kent.
Alla korkade gick i B-klass.
Farsan hade motbok.
Det räckte för att definiera ett läge. Man hade landat i det som ”Slas” ville berätta om och sedan var det bara att glida vidare.
För det är en verkligt folkkär författare som vi talar om. Bonniers, som genom alla år var ”Slas” huvudsakliga förläggare, bedriver inte någon filantropisk verksamhet. ”Slas” hade inte några jätteupplagor, men han sålde mycket respektabelt och hade en ytterst trogen läsekrets.
Ungdomsbrigad
Som tonåring, efter andra världskriget, längtade han desperat ut i världen. Han anslöt sig till en av de kommunistiska ungdomsbrigader som hjälpte till med att bygga upp Europa, hamnade i Jugoslavien där han var med och lade ut räls för en ny järnväg.
1994 gjorde han, tillsammans med sonen Leif, återbesök här för boken Till Europa.
”Slas” skrev reportage maskerat till skönlitteratur; riktiga reportage; noveller; lakoniska observationer och kortfattade betraktelser; sakprosa och desto flera år som han kunde lägga till sin CV även regelrätta vemodigheter. Dock sällan eller aldrig nostalgi eller snyft.
Det fanns en konstant kärvhet hos honom. Mycket sällan någon sentimentalitet.
Han var mycket förtjust i – och kunde på ett sällsamt mästerligt vis skildra - landsbygden i Västergötland (där han faktiskt vistades minst lika ofta som på Söder, som blev honom allt mera främmande), där exempelvis böcker som den högt älskade Vem älskar Yngve Frej, från 1968, utspelar sig (den blev också en mycket älskad TV-film med bland andra Allan Edwall och Bellan Roos).
Han tyckte också mycket om, och var genuint kunnig angående, gamla amerikanska B-filmer; dess perifera skådespelare och regissörer (se exempelvis den okonventionella och härliga memoarvolymen Vad man ser och hedrar, från 1998, för vidare bevisföring!); kufiska författaröden från olika tider (han hade känt, umgåtts med och i flera fall även samarbetat som kongenial illustratör med flera generationer av svenska och nordiska författare); Finland (läs I stället för telegram – Finland 50 år, från 1967, skriven tillsamman med Jens Hildén); Budapest (läs även Lantlif i Budapest, från 1986); Paris; boxning (han var en under större delen av sitt liv återkommande medlem i en boxningsklubb på Söder) och flertalet andra subjekt och människor likaså.
De många böckerna hade titlar som Man måste det man önskar, Skam den som fryser, Vägen till brevlådan, På palmblad och rosor, En vandring i solen (blev en mycket fin film med Gösta Ekman), Sekonderna lämnar ringen, Sov du så diskar jag, Blå stolar, Varsel om kommande tilldragelser, Vandring med mig själv, Eko av en vår och Lika oskyldigt som meningslöst.
Men jag vill nog gärna påstå att majoriteten av det som Stig ”Slas” Claesson skrev under sin 79-åriga levnad är oklanderligt läsvärt.
Visste mer än andra
Till och med att jag tror att han visste saker som vi andra dödliga inte vet.
Han var helt enkelt en lirare med massor av intuitiv språklig bollkänsla och medmänsklig känsla och stil.
Som Pär Rådström (som han också skrev så fint om), Gustaf Rune Eriks och en handfull till.
Och där man kan räkna Klas Östergren som en av hans ytterst få efterföljare.
Så där – från en ödmjuk lirare i keps till en helt oförliknelig annan lirare – också i keps:
Tack för alla de goda orden under de många åren!
Vid ses vid ett krogbord, i evigheten någonstans.
Håll en plats!
Så jobbar vi med nyheter