En poet som inte behöver göra sig till

Han föddes 1936 och debuterade 1963. Under de 47 år som gått sen dess har han givit ut 29 böcker. Böcker där man kan följa en människas poetiska utveckling från det ungdomligt upproriska i form av konkret poesi, till naturlyrik och med åren ett alltmer enkelt språk. I samlingen Vittringar från 1995 finns ett urval av hans produktion fram till dess. Hans senaste diktsamling heter Aftonsånger. Ett nog så fantasilöst namn på en äldre poets diktsamling, men den poetiska titeln korresponderar med innehållet. Beskrivningar av tiden och dagarna som går. Det är som om den gamle poeten inte behöver göra sig till. Han berättar bara det som finns i hans sinne, utan att krångla till det. I resignerad ton antecknar han: "Dagar förblir likväl dagar. Arbetslösheten kommer att öka. Valutakurserna ska förändras. Tornsvalorna ska återkomma." Eller: "mestadels består pågåendet av uppehåll." Allt återkommer, inget nytt händer. I en avdelning finns korta konstateranden om poemen som varelser med eget liv. Med alla dess diktsamlingar bakom sig och ett ständigt flöde av nya dikter som pockar på, förstår man att de ofta små och obetydliga poemen har makt över poeten. "Dom kravlade som kackerlackor över sovrumsgolvet. En del hann jag inte stampa på." Boken börjar och slutar med nästan samma dikt om hur du just nu kanske står inför ett rätt så likgiltigt auditorium och hör inom dig ljudet av en nattskärra, som du aldrig tidigare hört. Och då öppnar sig det väldiga rum som du aldrig besökt men som rymmer alla de ögonblick du försummat och där du äntligen känner dig hemma. Denna dikt har titeln Slutrummet och jag kan bara hoppas att Bengt Emil Johnson återkommer med ännu senare sånger. För i hans böcker finns en ton som jag gärna vill bli tilltalad i.

En poet som inte behöver göra sig till

Att läsa en ny bok av Bengt Emil Johnson är som att möta och samtala med en gammal vän. Han rör sig i vardagen, i det igenkännliga.