En politisk berättelse viktig för vår tid

Smärtan är kanske den bästa text av Duras jag läst. Texten kommer först i boken som fått samma namn, som innehåller berättelser från åren under andra världskriget, bevarad tillsammans med Duras övriga Krigsdagböcker i "det blå skåpet" i Duras hem i Neauphle-le-Château. Duras lät publicera Smärtan i sin helhet första gången i Frankrike 1985 där det enda tillägget i berättelsen var geografiska hänvisningar såsom gatunamn. I övrigt är det fråga om Duras dagbok från de veckor hon väntar på att hennes man Robert Antelme ska återvända efter sex år i koncentrationslägren. En väntan genomsyrad av fasa och vånda; Marguerite äter inte, sover inte, orkar inte låta något ta krafter från det lidande hon vet kommer att hemsöka henne fram till dagen då hennes motståndsmake återvänder, Robert L - L som i Leroy, Robert Antelmes täcknamn i motståndsrörelsen. När Robert L återvänder är han utmärglad, mera död än levande, och så illa däran att Marguerite och hennes älskare D. måste mata honom med små teskedar välling för att hans magsäck inte ska sprängas, ovan som den är med mat. Efter en tid svävande i hög feber återfår Robert L krafterna. Då berättar Marguerite att hon vill skiljas. De andra berättelserna i Smärtan innehåller inte mindre komplicerade maktförhållanden eller mindre av Duras egen självrannsakan i lidandet under kriget. Duras, som själv var aktiv i mostståndsrörelsen, framställer varken sig själv eller andra i någon bättre dager än de som de kämpar mot. Som i berättelsen Albert på Les Capitales där Duras skildrar tortyrscener hennes alter ego Thérèse utsätter en angivare för med plågsamt närgångenhet: samtidigt som Thérèse betraktar misshandeln hon har makt över och den utsattes nakna och alltmer blodiga kropp känner hon delvis en önskan att den ska fortgå och fler slag utdelas. Samma komplexitet återfinns i en annan berättelse när ytterligare ett alter ego istället har lust att älska med milissoldaten Ter. Något som är uppenbart i Smärtan är att Duras skriver mycket bättre "fiktion" när hon inte skriver fiktion. Att hennes "dagbok", med de smärre geografiska tilläggen, är en stor politisk berättelse, viktig för vår tid, och oförglömlig när man läst den, medan de andra berättelserna (särskilt de sista i boken) känns mera som Duras andra, mycket mer "franska" och lätt koketta, sida. Att läsa Smärtan innebär att bli drabbad av litteraturens kraft. Smärtan skär djupt, inte bara för att man vet att det rör sig om en verklig författares subjektiva sanning (i en självbiografisk skrift som söker vara trogen sin sanning till det yttersta) utan också för att den är en stark skildring av vad krig gör med ett samhälle, med människorna, och att detta främmande framträder så fasansfullt och självklart. Texten är nästan genomskinlig i sin direkthet, den går rakt in i magen.

En politisk berättelse viktig för vår tid

Politiska berättelser är viktiga för att vi ska förstå vår tid. Marguerite Duras skriver utifrån dagboksanteckningar om väntan på att maken skulle återvända från koncentrationsläger och vad som sedan följer.