En sångfylld kväll för alla hjärtan

"En kväll fylld av kärlek" - så löd rubriken på Alla hjärtans dags-konserten i Luleå. Och publiken blev bara mer förälskad för varje gång konferencieren Kjell Peder Johansson hörde sig för om dess böjelser. Inte undra på, med det programmet, vars första del bjöd frikostigt på kärlekssånger, alla framförda med varmt hjärta av pojkar som flickor, män som kvinnor, amatörer som proffs. Dessemellan filosoferade Kjell P mysigt om ömma känslor. Kompositörerna spände från den engelska renässansens John Dowland - som ju också Sting krossat hjärtan med - till moderna klassiker som Gösta Nystroem och Jean Sibelius, Den älskade, där solisterna Lisa Gustafsson och Anders Eriksson rörde sig på en skönt proffsig nivå. Annars var det mest amatörerna som gladde: ungdomarna från gymnasiets estetiska program, under Monica Åslund, sjöng bland annat sydafrikanskt, där läckra solisterna Hedvig Tärnholm och Sanna Elmegren stod för rytm och röstbehandling utöver det vanliga i Jikelele. Och jag föll handlöst för den månghövdade unga körens ackompanjerande dans. Men ... även kärleken har sina svarta fläckar. Just när du trodde mardrömmen var över, från 60-talets energiskt könlösa doaversioner av klassiker och standardlåtar, bjöds du på ett nummer arrangerat av Ward Swingle, körannagröewen from hell. Här var det Jerome Kerns All the Things You Are som älskades ihjäl. Men första avdelningens tre avslutande nummer träffade helt rätt, där det känns som mest - i hjärtat. Kammarkören rev av sitt slagnummer Och jungfrun hon går i ringen, i Hugo Alfvéns muskulösa arrangemang, och så toppade alla körande med För kärlekens skull, Kenneth och Ted Gärdestads makalösa sång. Och sist i avdelning ett bjöds vi på Kärlekens tid, en kongenial kombination av Ylva Eggehorn, text, och Benny Andersson, musik. Avdelning två bestod av Lars-Erik Larssons Förklädd gud - men den missade jag, efter avdelning etts alla musikaliska kärleksbetygelser och en synnerligen kärleksfullt utdragen paus flydde tiden snabbare än i Romeos och Julias balkongscen. Fast Larssons klassiker hör ju egentligen inte ihop med Sankt Valentins dag, utan med julnattens kärleksunder. Och det återkommer alltid.