En sorts fördelning av smärtan

Hanna Nordenhöks diktsamling Bländare börjar konkret med höstsol, vandring längs spårområden med metallstängsel, smärta och ljus. Så kommer den stilla frågan: ska den vara rädd. ska den verkligen suddas. Den/det återkommer sen genom hela diktsamlingen och får läsningen att hacka. Vad är den/det? Syftar det på smärtan, djuret, ett barn, liv, död? Kanske är den/det något som inte går att benämna. Det som bara finns där. Kanske är DET, det som Czeslaw Milosz så klart beskriver i en dikt. Det som varje diktare har inom sig. Bland annat skriver han: "...jag bekänner att mitt extatiska lov till levandet / kanske bara var en övning i den höga stilen, / och undertill fanns DET, som jag inte åtar mig att benämna..." Frågan om den/det dyker hela tiden upp i Hanna Nordenhöks text: "vad betyder den. det undergivna liksom strykande ansiktet Längre fram: hjässpartiet, som att pressa tummen in i frukten, det bristande porösa köttet, det är inte det eller det. strax före trycket knipningen. jag får inte hålla om den. dom säger att den inte kommer att se" Det är kropp, djur, barn som bär smärtan i Bländare och naturen är obeveklig, man måste skydda ögonen. Platsen kan vara en fladdrande parkering under pendlande skakande lampvajrar. Och omgivningen betraktas på håll "man går förbi vattentornet mot ödetomterna. någon fotograferar kranarna. jag ser på håll hur dom skrattar, ljudet på något vis bortskuret, rörelsen hård genom halsen" Hoppet finns i det man skriver, även om språket kan vara en plåga det brutna språkets anspänning genom käkbenet. och bokstävernas rundning eller kantighet i namnet kan förorsaka skam. Men ändå är skrivandet en tröst eller med författarens formulering en sorts fördelning av smärta. I Bländare finns inga experimenten med textens placering på sidan, som fanns i debutsamlingen Hiatus. Texten är enkelt uppställd med två strofer på varje sida. Här finns många bilder, beskrivningar som är lätt igenkännliga, tydliga situationer som gåvor till läsaren, att själv använda och tolka. För helheten glider isär, det man tror man läst löses upp och byter betydelse. Det är en öppen, flytande text. Och definitivt läsvärt. I slutet av boken finns en upplysning om att boken innehåller några mycket fritt omarbetade citat och passager av Virginia Woolf, Clarice Lispector, Susan Sontag och Lars Sjögren. Varför? Jag tror Hanna Nordenhök har nog mycket att säga utan att behöva omarbeta andra författare