En stillsam dos poesi

På scenen stod Cecilia Hansson, uppmärksammad poet med rötterna i Luleå och Maria Küchen tillsammans med slagverkaren Eric Carlsson. Cecilia Hansson har skrivit två diktsamlingar, Revbensdagar, morgnar och Tänj min hud. En förvandling. Hon har fått landstingets Rubus Arcticusstipendiumoch hon har precis skrivit klar den tredje och sista delen i sin dikttrilogi. Stillhet råder i rummet. De stora fönstren ut mot Norra hamn, ett försiktigt snöfall, ljusen från hus och lampor, allt bara förstärker den där stilla känslan som lyfter fram det lyriska i orden. För Cecilia Hansson och Maria Küchens dikter, i alla fall just här och nu, är långsamma, spröda och innerliga. Cecilia läser ur sina två diktsamlingar. Det handlar om kropparnas förvandlingar, om ett du och jag och om uppbrott, om en ung flickas pubertet och uppvaknande. Smärta och poesi sägs höra ihop. Kanske är det en kliché men hennes dikter gör klichéerna till något allvarligt och djupt sant. När Maria Küchen sätter sig på golvet, tänder ett ljus och nickar åt sin kompanjon, slagverkaren Eric Carlsson, uppstår för en sekund känslan att nu är det dags för myspys. Som tur är försvinner den sekunden snabbt. "Det finns ord för allt " och " Ömheten är en förnimmelse av ande ", säger hon och det är inte bara vackert, orden rymmer också oceaner av oro och smärta. Eric Carlssons försiktiga, drömlika ljud med hjälp av en trumma och diverse elektronik, förstärker känslan av att allt kanske inte är så enkelt; tron, hoppet och kärleken. Maria läser sina ord sakta, överjordiskt långsamt. Orden talar om trygghet och längtan men bakom det mjuka finns något annat. Till slut visades en kortfilm skapad av P O Rask och tonsättaren Johan Ramström. Det var en tio minuter lång industribalett som i alla fall fick mig att längta till en hockeyarena där man, som bekant, fritt kan skrika ut sin glädje när hemmalaget gör mål. Filmen är en poetisk betraktelse av Svartöberget och malmhanteringen. P O Rask hann dit innan allt hade rivits. En ung man tar en promenad som för honom in i den lätt surrealistiska industrimiljön därute. Alldeles nyss fanns den där och nu är de flesta spåren av mer än 100 års verksamhet borta. Det är en plats som generationer av Luleåbor känner väl, både de som jobbat där och vi andra som i ungdomen lekte och härjade där, mest för att det var förbjudet. Den unge mannen dansar omkring bland de förvridna stålskeletten i industriruinerna och för mig ser det ut som en fin hyllning till arbetet. Allt detta klockades in på strax under en timme. Jag hade stått ut med en timme till, utan vidare!

En stillsam dos poesi

Tidskriften Komma arrangerade en kväll med stillsam poesi kryddat med en läcker industribalett på Kulturens Hus i Luleå.