En virvelvind av energi

Den 85-åriga Friederike Mayröckers språk är en virvelvind av energi; elektricitetsalstrande, rusande, hypersensibelt. Precis som sina österrikiska landsfränder Elfriede Jelinek, Thomas Bernhard och regissören Michael Haneke har hon en särskild förmåga att gestalta starka affekter som ilska, sorg, skuld och erotik. Pulserande aktiva krafter existerar på trots mot hotande repression från nationen, familjen eller - som hos Mayröcker, den frammedicinerade normaliteten som fråntar henne skrivandets hyperreella "undantagstillstånd". "Jag var öland och fastland och de omsvärmande boningarna och efter vad det sägs kan fladdermöss dricka ur vattensamlingar likt svalor i flykt, nämligen varietet av pensé, detta stillstickande, i timmar vid fönstret och ser ut och upp mot himlen, och färg och bitterhet, hade man verkligen skrivit de här breven hade jag verkligen skrivit de här breven eller hade man endast dröjt kvar i andakt "/.../ Mayröcker registrerar sinnesintrycken med pannloben, ögonvrårna och huden, om vartannat med anteckningslappar som "schwittrar" i hennes knä. För att kunna ta emot hennes strida ström av språk måste läsaren själv vara vidöppen, för texten är brant när den stannar upp med ett "osv" eller inskjutna bisatser innan den tar sats igen. Är jag själv inte där; utanför och innanför verkligheten i ett slags poesins svävande tillstånd, så blir texten obegriplig och tröttsam. Vänner som Jaques Derrida, Gertrude Stein och Mayröckers (avlidna) make förläggaren Ernst Jandl, förekommer ymnigt i boken. Särskilt kärleken till maken är drabbande, exempelvis när jaget bär EJ:s malätna kläder till klädinsamlingen. Trots flera olikheter tänker jag på amerikanska Lyn Hejinians Mitt Liv (2005) när jag läser. Båda har en stark kärlek till språket och ser skrivandet som en särskild form av gestaltande av varseblivningen. Litteraturen blir för dem en "erfarenhet av erfarenheten" framför ett skrivande av bilder, scener eller narrativ. Men Mayröcker är mer passionerat energisk, ja som sina landsfränder våldsam, där Hejinian är mer lättskönt language-poesisvävande i sin pågående undersökning av skapandet av ett jag i text. Min nyfikenhet på Mayröckers rika produktion eggas av denna filosofiskpoetiska bok. Är alla tidigare 90-talet verk lika hetsigt medvetandeflödande som denna? Det kan de ju inte vara - eller? Varför finns inte författaren översatt till svenska mer än i en enda tidigare diktsamling (Indianhår, 2005)? Översättaren ger en personlig introduktion till författarskapet i sitt efterord men jag vill genast läsa och veta ännu mer.