Enfaldigt strunt

Jodå, på innerfliken till Postcard Killers låter Piratförlaget närmast triumfatoriskt trumpeta fram att den amerikanske deckarförfattaren James Patterson är "en av den engelskspråkiga världens mest framgångsrika författare med över 180 miljoner sålda böcker. Han har haft 47 böcker på New York Times bestsellerlista, varav 35 på förstaplatsen". Jamen - grattis så mycket då, James Patterson! Alla dessa siffror gör honom dock inte till ens ett uns av en bra deckarförfattare. Jag har läst ett antal böcker av Patterson och aldrig funnit honom som något annat än en obotligt dravel-trist, enfaldigt programmatisk, svårt förutsägbar och kliniskt steril rutinförfattare - som givetvis inte bryr sig alls om kritiken utan skrattar lika gott varje gång han går till banken. Patterson har "samarbetat" (som det brukar heta när "samarbetspartnern" har utfört lejonparten av arbetet) med diverse författare tidigare, men aldrig med någon utanför USA, innan han nu har valt att skriva Postcard Killers, i tandem med Liza Marklund. Endera har Patterson skrivit på svenska eller också har det löst sig på något annat hemlighetsfullt sätt, för boken är (trots sin titel) försvenskad - men ingenstans anges någon översättare. Vem som har skrivit vad; hur mycket och så vidare, anges inte heller någonstans. Men boken är på 360 sidor, varav drygt 300 utan vidare lätt hade kunnat exkluderas och en hårdtrimmad novell möjligen hade kunnat bli slutresultatet (jag skrev möjligen). Det stinker skrivfabrik och alldeles för många författarkockar om denna spindelvävstunna och helt okryddade spänningssoppa, om ett ungt par kallade för The Postcard Killers som åker runt i Europa och skär halsen av folk och så till sist (oundvikligen) även anländer till Sverige i sina mordiska värv. Det var sånt här som brukade manglas fram under beteckningen kioskdeckare förr i världen. Det finns alltså några tusen kriminalromaner av betydligt bättre klass än denna samling av uselt strunt och lättspydda klichéer. Läs någon av dem i stället.