Titel: Don?t stand me down <BR>Artist: Dexys Midnight Runners <BR>Genre: Tja, vad sägs om soul? <BR>Bolag: Vertigo <BR>År: 1986<BR> <BR>Albumet blev Dexys sista. Den tog två år att färdigställa då en allt mer drogparanoid och aggressiv Kevin Rowland krävde ständiga nyinspelningar, omtag och remixing. Han blev aldrig nöjd och till sist satte skivbolaget stopp varpå Rowland, alltid sin egen värsta fiende, stal mastertejpen!<BR>Nåväl, skivan kom ut till slut men då den som lök på laxen även sålde dåligt var Dexys saga all. En knäckt Rowland kunde nu på heltid ägna sig åt sin nya karriär som knarkande uteliggare i London.<BR>Det är lätt att inse varför skivan floppade kommersiellt, det finns inte en lättlyssnad radiohit typ Come on Eileen så långt örat kan nå. Rowlands ambition var inte heller att toppa singellistorna utan att skapa sitt mästerverk. Det är tveksamt om han lyckades, i alla fall som han själv avsåg.<BR>Men det går inte att värja sig mot den emotionella flod som väller ut ur vinylen. Ostrukturerad sång och dialog har lagts på jamsession-liknande soulmusik med blås och Helen O?Haras fiol. Musiken är närmast improvisatorisk, trots ändlös tid i studion. Men oöver-träffat intensiv.<BR>Båda sidorna avslutas med ett par av de vackraste och mest hjärtknipande låtar som gjorts inom rocken, dessutom med lysande arrangemang.<BR>Don?t stand me down återutgavs i fjol på CD i nymixad form under överinseende av en drogavvand Rowland. Han har till och med spelat in en platta med covers på senare år.<BR>Hans omdöme verkar inte förbättrats nämnvärt (studera klädvalen genom åren!) men Kevin Rowland får högsta poäng för engagemang och vilja. Full satsning men lite på sidan om målet är inget ovanligt för honom. Men här träffade han rätt.
