I sjÀlvbiografin Ett annat liv skrev Per Olov Enquist uppriktigt om sitt liv. Men han uteslöt ocksÄ medvetet kÀnsliga delar. Ett av tomrummen handlar om mötet med kvinnan pÄ det kvistfria furugolvet.
Han hade lovat att aldrig nÄgonsin berÀtta, inte för nÄgon. Men nu har Ären gÄtt, den ena parten i dramat Àr död sedan lÀnge och det börjar brÄdska för författaren Per Olov Enquist, 78 Är. I sin nya roman Liknelseboken borrar han sig rakt in mot en av livets viktigaste frÄgor - den om kÀrlekens vÀsen.
- Det Àr lite kort om tid nu. Man vill fÄ ihop det, fÄ det att hÀnga samman, sÄ att alla frÄgor man inte kan besvara, alla problem som man har rundat, alla konflikter som man har flytt ifrÄn, inte blir hÀngande, sÀger han.
Sexualfientlig miljö
KÀrleken har inte riktigt fÄtt ta plats i hans böcker. Den tunna volymen Nedstörtad Àngel kan tolkas som en skrift om kÀrleken, men annars har han aldrig tidigare skrivit en renodlad kÀrleksroman.
Det Àr alltid nÄgot som har tagit emot. Vad? Per Olov Enquist svarar inte rakt ut, men i boken lÄter han berÀttelsen om det lyckliga första mötet med kÀrleken stötas mot den strikt religiösa, sexualfientliga miljö han vÀxte upp i, Hjoggböle i
VĂ€sterbotten.
I hela sitt liv har Per Olov Enquist levt med myten om att hans mamma brÀnt upp anteckningsblocket med hans fars kÀrleksdikter. Verserna sÄgs som syndfulla, pÄstods smeta av sig "som sirap" ocksÄ pÄ den för tidigt döde faderns minne. Tidigt befÀstes bilden av kÀrleken som nÄgot skamligt.
KÀrlek pÄ furugolvet
Kanske var det dÀrför som mötet med den frimodiga Àldre kvinnan som en sommar hyrde in sig pÄ granngÄrden blev sÄ oerhört starkt. Hon som bjöd pÄ sockerdricka och utan krusiduller förförde 15-Äringen pÄ furugolvet.
Mer Àn denna jublande initiation till kÀrleken och sexualiteten blev det inte, kvinnan motsatte sig all vidare kontakt.
Bara tvÄ gÄnger senare korsades deras vÀgar, den sista gÄngen pÄ hennes begravning. Hon hade besvurit honom att aldrig avslöja nÄgot om det som hade hÀnt, men hur lÀnge var deras relation en hemlighet?
- Alltid, sÀger han. Jag har hÄllit tyst, men nu har det gÄtt sÄ mÄnga Är.
Om Ett annat liv var mÀrkligt lÀtt att skriva har det varit desto svÄrare att fullborda Liknelseboken.
Fem Är tog det och i slutÀnden bestÀmde han sig för att utesluta omkring 400 sidor som handlade om relationen mellan den danske kung Kristian IV och dennes fru Kirsten, för att de inte passade in i helheten. LÄngt in i skrivprocessen dök dessutom faderns försvunna notesblock mirakulöst upp - intakt sÄ nÀr som pÄ nio utrivna sidor - och tvingade honom att börja om.
- Jag bestÀmde mig sent för hur jag skulle förhÄlla mig till de nio bladen, nÀstan pÄ sista raden, berÀttar han.
Kanske Àr det tack vare beslutet att skala av texten som den framstÄr som sÄ komplex och tÀt.
Bibliska liknelser
Det Àr en bok utformad i nÀrmast bibliska liknelser dÀr författaren brottas inte bara med sig sjÀlv och frÄgan om livets mening utan ocksÄ med sina tidigare böcker och vÀnnerna, de döende "som betraktade honom med vÀdjande ögon, som om de bönföll honom om nÄgot".
- Bilden av vÀnnerna vid flodens strand Àr inte litterÀr, det Àr en existerande verklighet man lever i, dÀr de blir sjuka och dör. Jag har ett antal vÀnner som försvinner pÄ ett eller annat sÀtt; somliga slÄs ut av kroppen, andra av huvudet. SjÀlv har jag tursamt nog hjÀrtat som mitt problem.
"Var boken svÄr att lÀsa?" och "vilken fÀrg tycker du att den har?", frÄgar han, mÀrkbart nyfiken pÄ hur den ska tas emot och fortsÀtter:
- Det finns vÀldigt mÄnga tolkningar man kan göra. Allt frÄn ett sista farvÀl frÄn en döende författare - ungefÀr - till den fantastiska första upplevelsen av kvinnan som lyser som en fackla i mörkret. Men man fÄr lÀsa den hur fan man vill.