Ett annat sätt att se på musiken
- Qin har aldrig använts i konsert-
eller orkestersammanhang. Man spelar när man vill lugna ner sig, känna närheten till den kinesiska kulturens hjärta, känna sig ett med naturen. Blodtrycket går ner och man öppnar sig mot en inre värld och en stor stor yttre värld där naturen, vattnet och alltet finns, berättar Cecilia Lindqvist.
Svårt för västerlänningar
Cecilia Lindqvists förra bok om Kina och landets fantastiska skriftspråk, Tecknens rike (1989), gav henne både Augustpris och stora framgångar i Sverige och utomlands. När hon nu berättar om det instrument som ligger henne så nära är det återigen ett sätt att berätta om Kinas människor, kultur och historia.
I nya boken Qin skriver hon om ett sätt att använda och ta till sig musik som kan vara svårt för oss västerlänningar att förstå.
- Musik hade en pedagogisk funktion, den hade med människans moral att göra. Hur ska man leva sitt liv bra, i förhållande till föräldrar, staten och kejsaren? Det lever fortfarande kvar.
Studerade musik i Kina
När Cecilia Lindqvist kom till Kina som 29-åring var det för att studera musik. Via en rysk professor hade hon fått höra om det kinesiska instrumentet qin. Resan från Moskva tog en dryg vecka på transsibiriska järnvägen och väl framme lyckades hon till slut bli den första eleven någonsin på Forskningsinstitutet för qin.
- Under de två år som jag gick på skolan försökte jag hela tiden köpa ett instrument. Jag satte upp lappar och jag frågade överallt. I en instrumentbutik kan man köpa allt annat, men inte qin.
Vårdar instrumentet ömt
Till slut förbarmade sig hennes lärarinna: "Vi har sett hur du har letat efter ett instrument. Du kommer aldrig få tag i ett på det sättet. Så vi har bestämt oss för att ge dig ett."
Sedan dess har Cecilia Lindqvist ömt vårdat sin qin. Instrumentet är från Mingdynastin, tillverkat någon gång mellan 1300 och 1600 och finns i dag i hemmet i Älvsjö, rött och med vacker klang. På baksidan finns vackra inskriptioner.
- I dag gör musikintresserade hantverkare några instrument om året. De är förskräckligt dyra och svåra att få tag i. Det är som att beställa en mycket mycket fin fiol.
Svårspelat
Musiken som Cecilia Lindqvist spelar upp från en av relativt få skivinspelningar är vacker. Hon beskriver den som mild, den har bara en ton. Med 26 olika vibraton, inga noter av de slag som vi i väst är vana vid och inga anvisningar om exempelvis rytm är qin svårspelat. De många reglerna för hur man närmar sig instrumentet gör att det liknar en religiös ceremoni, men en högst privat sådan, mellan instrumentet och den som spelar.
- Man får aldrig sätta sig och spela om man kommer inrusande från exempelvis en marknad eller om man har ovårdade kläder eller om det är stökigt på rummet.
Qin har levt upp
När Kina öppnades mot omvärlden i början av 1980-talet vällde den västerländska kulturen in. Den var ny och spännande. I dag drygt 20 år senare börjar gamla traditioner leva igen, och även qin har levt upp igen.
- Till och med karaoke börjar man tycka är tjatigt, och många unga har börjat spela qin i stället. Man träffas, utbyter noter och spelar för varandra på tehus, berättar Cecilia Lindqvist, som återvänder till Kina och till qin-spelandet varje eller vartannat år.
Så jobbar vi med nyheter