Ett egenartat brukande av den svenska diktskatten
Lars Mikael Raattamaa är poet och arkitekt med rötter i Tornedalska Saivomuotka. På lördag besöker han Kulturens hus i Luleå för att tala om den nya litteraturen i Sverige.
Men just nu är det faktiskt poeten som försörjer arkitekten, säger han. Avhandlingen i arkitektur vilar för tillfället och den senaste boken Svensk dikt (2006, Modernista) har nästan sålt slut hos förlaget. Samtliga av Raattamaas senaste böcker har sålt sina cirka 1.000 tryckta exemplar. Det är något som är ovanligt för poeter i Sverige att sälja så bra.
- Helst skulle jag vara en iransk författare med 50.000 personer som publik. Men det är klart att det är roligt att vara läst och inte bara skriva för bibliotekens hyllor, säger Raattamaa och skrattar.
I Svensk dikt arbetar Raattamaa om klassikerna i ett egenartat brukande av den svenska diktskatten. Förändringsarbetet har skett utifrån mestadels tekniska aspekter - exempelvis så har alla vokaler i Anna Maria Lenngrens dikt Pojkarne bytts ut så att varje strof i Raattamaas version har en och samma. Det är ett tekniskt närmande av det lyriska som uppfinner det lyriska på nytt, på ett både allvarligt och lekfullt sätt.
- För mig är Svensk dikt en väldigt personlig och sorglig bok, den är inte bara rolig, även om de flesta kritiker främst framhållit dess trixande och rebusartade aspekter.
Kamp mot kanon
Svensk dikt kom att läsas mot bakgrund av kanondiskussionen i Dagens nyheter i somras, säger Raattamaa, även om den är skriven långt före. Då föreslog folkpartiets Cecilia Wikström att en svensk litteraturkanon skulle listas och läras ut i skolorna. Hennes förslag mötte stort motstånd från flera svenska författare som svarade med att sätta ihop sina egna, personliga kanonlistor. Raattamaa tycker att kritiken av Wikströms förslag ofta var konstig och att diskussionen blev tråkig, många menade att vi inte behövde någon utskriven kanon eftersom det finns en omedveten. Men den omedvetna kanon försvinner inte bara för att man inte låtsas om den.
- Kanon måste alltid bekämpas, både den medvetna och den omedvetna. Mot talet om en omedveten kanon har Cecila Wikstöm och Ebba Witt-Brattström en poäng, den omedvetna ordningen är en ännu starkare struktur än den tydliggjorda.
- Språket är i sig en seg struktur, fortsätter Raatttama, det är en superstark och överindividuell lag man måste bråka med hela tiden. Det betyder inte att man hur lätt som helst kan göra sig av med de starka normer språket bär på, till exempel heteronormen, kärnfamiljsnormen, nationsnormen. Men konsternas uppgift är den att försöka bryta sig ur stelnade normer.
- Målet för mig är en rik och inkluderande normalitet, där uteslutningen och det exklusiva har minimerats.
Det gäller både för poesin och arkitekturen att de måste våga inkludera det som rör sig i utkanterna. Inom arkitekturen, säger Raattamaa, sker de mest spännande projekten inom stadsbyggnadstänkade i Los Angeles, andra delar av USA och också i tredje världen.
Som hissmusik
Inom poesin är det intressanta just nu att inkludera och synliggöra materiella aspekter av språk: ljudande, talande och visuella egenskaper likaväl som dess produktionsvillkor: pennan, skrivmaskinen, datorn. Den idealistiskt inriktade poesin däremot skalar bort sina tillkomstsätt, bruset, allt som stör. Den poesin blir till "poesi som hissmusik" och totalbekräftar sin läsare utan att erbjuda något okänt.
Raattamaa menar att all poesi är politisk, men det är det inte den agitatoriskt politiska poesin han vill se mer av i nuläget.
- Jag önskar inte mer av den uttalat politiska poesin i Sverige just nu. Däremot vill jag gärna se fler kollektiva litteraturprojekt framöver. Kollektivt skrivande gör upp med föreställningen om den ensamma författaren, outsidern. Detta arbetssätt är vanligare inom konsten och det behöver vi se mer av också inom litteraturen.
Tänjer på gränserna
Men det är samtidigt de politiska rörelserna som influerat den avantgardistiska litteraturen av i dag.
- Litteraturen i Sverige har aldrig varit så bra som den generation som finns nu. Se bara på författare som Ida Börjel, Sara Stridsberg, Annika Korpi, Sara Villius med en genusmedvetenhet litteraturen bara blir bättre av. Därtill kan läggas Johan Jönson, Jörgen Gassilewski Alejandro Leiva Wenger, med flera som alla i sina senaste böcker tänjer på gränserna mellan poesi och prosa. Hos dessa experimentella författare, avantgardet av idag, finns också ofta en lek med ramsan och en ny diskussion av människan som konstruerande sig själv. Det är uppenbart att feminismen, och på senare år även postkolonialismen, är det som drivit litteraturen framåt.
Så jobbar vi med nyheter