Ett himmelskt jazzäktenskap

Musikaliska möten är modernt. Två eller flera stjärnors samarbete på scen, i TV eller på skivor ska få 1+1 att liksom bli 3 (med priser därefter: köp två, betala för tre, brukar vara vanligt). Men kapellmästaren/trumpetaren Tim Hagans och Norrbotten Big Band har alltid sett sina musikaliska möten som möjligheter till konstnärliga lyft, inte kommersiella. Och med Rufus Reid närmade NBB sig jazzhimlen. Lördagskvällens, Kulturnattens, konsert blev en höjdpunkt i NBB:s historia. Inte minst därför att den så intalande visade Tim Hagans anknytning till den starka traditionen inom den enda unika amerikanska konstformen, jazzen. Basisten Rufus Reid - en afroamerikansk gentleman med framtoning à la världsvis frikyrkopastor från sydstaterna - har haft en stor plats i Tim Hagans hjärta ända sedan 1970-talet i Hagans hemstad Dayton, Ohio. Lätt att förstå. Reids skriver oerhört tilltalande. Banden till den magnifika storbandstraditionen i USA märks hela tiden i hans musik; han äger den sällsynta förmågan att skriva och arrangera sina stycken samtidigt, alltid med oväntade infallsvinklar. Tankeväckande, charmigt, melodiskt, och framför allt svängigt. Ekon från Stan Kenton, Woody Herman och Gil Evans, i klockrena blåsartutti, blandades med detaljerade punktinsatser, som plötsligt lät klassisk trio- eller kvartettjazz. Därtill taktartsbyten, latinosound, träblås - jag säger bara Håkan Broström på piccolaflöjt... Den kreativa förbindelsen med traditionen framstod än mer tydlig i solistpartierna. Den samtida jazzens förbannelse, de lika oändliga som mångtoniga och intetsägande virtuosnumren - inte minst svensk jazz är fången i detta narcissistiska spegelfängelse - ersattes hos Reid av solon på ibland inte mer än ett par chorus. Särskilt minns jag Dan Johanssons korta, furiösa bebopsolo i Pride, och så förstås Tim Hagans egna insatser: han är sannerligen en världsstjärna på trumpet, vår tids Miles Davis. Det var bara Håkan Broströms korta sopransaxsolo i Whims of the Blackbird (var får Reid alla sina genialiska titlar från?) som lät uttröskad svensk Jazz Celebration - men det tog han igen på altsaxen, med ett långt, innehållsrikt och charmerande oförutsägbart solo i Hues of a Different Blue: Charlie Parker om denne hade studerat för Debussy. Rufus Reid och Norrbotten Big Band blev verkligen vad man på kapellmästarens och kompositörens modersmål brukar kalla "a match made in heaven" - ett himmelskt äktenskap. Vi ser fram mot att höra det lyckliga paret igen.