Bonobon och tio guds bud. På spaning efter humanism bland primater
Frans de Waal
Översättning: Elisabeth Helms
Fackgranskning: Mathias Osvath
Karneval förlag
Ny bok
Primatforskaren Frans de Waal redogör i Bonobon och tio guds bud för bland annat den genom historien så hätska debatten om människans ursprung. Är vi chimpanser med uppgraderad mjukvara eller är vi unika som människor, som barnläkaren Hugo Lagercrantz sammanfattat debatten.
de Waal tar avstamp i Hieronymus Boschs berömda triptyk, Lustarnas trädgård, där både människans naturtillstånd och den religiösa, fördömande moralen, avbildas. Steget till bonobon, den apa som tillsammans med chimpansen genetiskt är närmast besläktad med människan, är inte långt. Likt figurerna på Bosch målning har bonoboerna fått rykte om sig att ha sex med alla i gruppen. de Waal visar att det inte stämmer. Sex är för bonobon ett sätt att stävja konflikter. Levi Strauss har fel i påståendet att civilisationen börjar med incesttabut. Alla djurarter har förhindrande av incest inbyggt i sig. Bland bonoboerna ger sig unga honor iväg från gruppen, medan unga hannar stannar kvar, och de har aldrig sex med sina mödrar.
Idag är forskare i stort eniga om att empati och altruism inte bara är medfödda hos människan utan även hos många djur. Inte heller finns det någon skarp skiljelinje mellan människors och djurs känslor, även om de Waal motsäger sig med att empatin inte är artöverstigande, samtidigt som han, längre fram i boken, berättar om gråvalen som hjälpte en knölval när hennes unge attackerades av späckhuggare. Eller när han kritiserar att tester med djur utgår från vårt språk och inte djurens, men samtidigt menar att djur saknar möjlighet att återgälda det vi gör för dem. Åtminstone får då jag möss av min katt.
Ordet moral är en mänsklig konstruktion och känns inte helt bekvämt att använda om djur. Men de Waal använder ordet och menar även att moral är medfött och att människan är i grunden god, men kapabel att göra ont. Godheten fungerar kanske bäst i en fast grupp på 100-150 personer - som är det maximala antal som bör ingå i en koherent grupp - större kollektiv brukar leda till inbördes konkurrerande grupper. Det finns inte heller någon strukturell skillnad mellan chimpansens, bonobons eller orangutangens hjärna och vår. Neocortex, som vi anser utgöra mänsklighetens krona, utnyttjar bara 19 procent av nervbanorna och den proportionen är densamma för primater.
Hjärnan är skapt för att sudda ut gränsen mellan själv och andra, skriver de Waal, det är en uråldrig nervkrets som finns hos alla däggdjur. Intressant blir då hans förvissning om att den goda gruppen som sådan är inbördes empatisk, medan man utanför den är rättslös. Mer om det säger han tyvärr inte. Men forskning på småbarn (så tidigt som från tre månader) har visat att ”programmet” för inne- eller utegrupp finns med från början. Här hettar det till, nationalism är en sådan innegrupp, ”alla etniska svenskar”, där man tillskriver sig själv goda egenskaper och andra annorlunda och till och med fientliga sådana.
Det är roligt att läsa de Waal, han är på säreget gott humör i den här boken, särskilt när han i sin ateistiska nit smular sönder tio guds bud, eller den gyllene regeln: allt vad ni viljen ... och samtidigt desavouerar nyateismen. Moral, slår han fast, hör inte ihop med religion, den fanns långt innan religionernas uppkomst.